IDÉ OCH KULTUR Om mörkhyade människor kan sägas vara ”rasifierade” kan väl ljushyade på samma sätt vara ”vitifierade”? Så fort det talas om vita går det bra att generalisera och skuldbelägga. Det Goda Samhället lanserar därför ett nytt socialkonstruktivistiskt begrepp som ska bidra till att bringa klarhet i de processer som gör det legitimt att tala om vita som en homogen grupp och dessutom tillskriva gruppen en kollektiv skuld. ”Vitifieringen” måste studeras och analyseras. Leve den maktkritiska forskningen!

Jag har en teori. Jag hoppas kunna göra karriär på den. Jag tänker formulera en projektansökan och söka pengar. Mycket pengar. Har jag tur får jag åka på konferenser. Jag kommer att citeras i vetenskapliga tidskrifter. Jag kommer bli berömd.

Det saknas nämligen något i den rika teoribildning som kommit de senaste tjugo åren kring alla de maktförhållanden av underordning och överordning som struktureras kring genus, etnicitet, klass och funktionsvariationer. Det saknas en kritisk granskning av vitifieringens mekanismer och effekter.

Jag lanserar alltså ett nytt vetenskapligt begrepp: ”vitifiering”, som naturligtvis är taget med den i vetenskapliga sammanhang redan vedertagna termen ”rasifiering” som förebild. Vitifiering ska förstås som en språklig, social och institutionell process av ständigt pågående utkristallisering av en förment homogen grupp människor (”vita”). Dessa ”vita” tillskrivs sedan ett antal gemensamma karaktärsdrag och en gemensam historia som gör det möjligt att tillräkna dem en kollektiv skuld mot alla dem som är ”icke-vita”. Vitifieringen är en socialkonstruktivistisk process som finns med oss överallt hela tiden. Den grundläggande arbetshypotesen är att kategorin ”vita” främst används för att förklara och bortförklara allt som vi människor kan uppleva som orättvist och ojämlikt. I ett intersektionellt perspektiv där man blandar olika faktorer som exempelvis etnicitet och kön blir det tydligt att det framför allt är de vitifierade männen som tilldelas skulden för allt som är ont. Men inte ens kvinnor undkommer sin vithet: alla individer, män och kvinnor, vuxna och barn, som på något sätt avviker från den icke-vita normen tillräknas alla de egenskaper som förknippas med ”vitheten”. Ingen som är vitifierad undkommer därmed heller den historiska skuld som de vitifierade gemensamt uppbär i förhållande till de icke-vita.

Den övergripande vitifieringsprocessen kommer att kunna studeras ur olika perspektiv. De vitifierade verkar nämligen ha tilldelats två diametralt motsatta positioner i den sociala hierarkin. Antingen befinner de sig längst upp i samhället eller också längst ned. Men var de än är kan de alltid kritiseras med anledning av sin perifera position.

Det vill säga att de vitifierade framställs ofta som en kategori av maktfullkomliga individer som behärskar världen och alltid har gjort så. Här finns en stor variation av paranoida föreställningar om de vitas aldrig sinande törst efter makt och rikedomar. De framställs också som oerhört framgångsrika: vita är alltid priviligierade och i alla sammanhang överordnade. Deras makt och inflytande gör dem till ensamt ansvariga för världens alla orättvisor. De framställs till och med som ansvariga för de icke-vitas misslyckade försök att själva lyfta sig ur en misär som de vita har skapat åt dem. Den som är vit kommer inte undan sin skuld. Vitifierade ungdomar som inte gjort annat än

kämpat för demokrati och rättvisa internaliserar skulden och går ner på knä och ber om förlåtelse för vad de gjort.

Men paradoxalt nog används vitifieringen även för att stigmatisera människor som anses befinna sig i botten av samhällshierarkin eller som åtminstone ligger efter i utvecklingen. Vi får alltså tänka oss en horisontell hierarki där eliten ligger före och de mest värdelösa allra sist. För det är just precis när människor röstar på konservativa och så kallat populistiska politiker världen över som det återigen blir intressant att tala om ”vita”. Den här gången är det vita som vill behålla sina gamla privilegier, som inte vill förlora sin gamla status, som inte vill se sin värld försvinna. Om icke-vitifierade hade gjort något motsvarande – det vill säga om de hade röstat på politiker som lovat att behålla det gamla och göra motstånd mot det nya – hade det inte beskrivits som ett moraliskt problem. Men mot vitifierade är det tillåtet att vara öppet nedlåtande.

Man ser här vilka starka effekter på vårt tänkande och vårt omdöme som den ofta dolda och omedvetna vitifieringsprocessen för med sig. Vi ser inte ens den rasistiska tankefiguren utan bekräftar med vår tystnad dess giltighet.

Ett annat resultat av vitifieringen och den kollektiva skuldtillskrivning som den framför allt alstrar är att de människor som kategoriseras in i gruppen vita hamnar i ett så kraftigt moraliskt underläge (på grund av den moraliska orättfärdighet som associeras med vitheten) att de inte klarar av att formera ett öppet motstånd. För om de bjuder motstånd kommer de själva att erkänna sin vithet och därmed i någon mening acceptera den position av aggressiv överlägsenhet (och moralisk underlägsenhet) som vitifieringsprocessen tilldelar dem. Ljushyade människor utmanas i egenskap av vitifierade, men svarar de på utmaningen visar de att de är just vita och att de agerar på basis av det.

Nu behövs det forskning. Vi behöver kunskap om hur olika individer med olika bakgrund hittar strategier för att hantera vitifieringen. Hur reagerar till exempel våra barn i skolan när de upptäcker att de tillhör en moraliskt underlägsen kategori? Och hur ska ljushyade människor från västerländska länder förhålla sig till sin egen historia när de får veta att deras intellektuella hjältar från äldre tider har ”skapat den moderna rasismen” (som någon sa om Carl von Linné)? Här finns en hel oupptäckt kontinent av kunskap att erövra. Vi behöver den kunskapen.

Leve forskningen! Leve den kritiska teorin! Leve intersektionaliteten! Stå upp för de vitifierade!