I förordet till sin bok Döda vita män (2010) skriver Johan Hakelius om en tendens i samtiden att skylla i stort sett allt ont på döda vita män:

Bakom allt förskräckligt här i världen, från folkmord till uppfällda toasitsar, finns en vit man som ofta är död. I de fall han inte är död borde han vara det.

Verkligheten är förstås mer komplicerad än så. Hakelius fortsätter:

Min erfarenhet är tvärtom att få människor är så intressanta som döda vita män. Vi har en hel del att klandra dem för, men vi har också mycket att tacka dem för.

I alla västerländska städer står det statyer av döda vita män. De restes för att man ville tacka och hedra dem. Vänsterextremister och så kallade ”antirasister” vill riva dem.

Rashid Musa har varit ordförande för organisationen Sveriges Unga Muslimer (SUM). Den som någon gång har debatterat med honom vet att han gärna drar in ”vita” och ”svarta” i debatter som handlar om helt andra saker: religion och religiös fundamentalism.

Han tycks göra sitt bästa för att få ”muslim” att glida ihop med ”svart”, och kritiker av islam, ja, till med kritiker av islamisk fundamentalism, att glida ihop med ”vita som inte gillar svarta”. Syftet är förstås att blanda ihop islam- och islamismkritik med rasism.

Den 26 augusti 2015 vidarebefordrade Rashid Musa en bild på Twitter. Bilden föreställer en skulptur som återlämnats till Benin (nuvarande Benin City i Nigeria) av Mark Walker, barnbarn till Herbert Walker, som i sin tur hade fört den till Storbritannien år 1897. Musa kommenterar:

”Hans förfäder plundrade Benin på bronsstaty och nu lämnar han tillbaka det. Fler vita borde ta till sig detta!”

”De vita” borde ta till sig? Mark Walker är inte en individ. Han är bara ”en vit man”, barnbarn till en ”död vit man” som varit elak mot ”de svarta”.

Vad har andra ”vita” att göra med Herbert Walkers gärningar 1897? Är inte detta att kollektivt skuldbelägga människor på grund av deras hudfärg?

Rashid Musa har somaliskt ursprung. Det ironiska i sammanhanget är att somalier genom historien har bedrivit heliga krig i islams namn mot sina grannfolk. De har båda plundrat och tagit slavar. Slaveriet var ända fram till 1900-talet en helt normal företeelse i Somalia. Om detta har inte Musa sagt ett knyst. På 1500-talet invaderade Ahmad Gurey, ledare för det somaliska Adalsultanatet, det kristna Etiopien och förstörde bland annat Maria av Sions kyrka.

Jag har ännu inte hört talas om syndamedvetna och ångerfulla somalier som återbördat föremål som stulits från grannfolk i någon av alla dessa jihadkrig. Det kan visserligen bero på att statyer av muslimer traditionellt har ansetts som ”avgudabilder” och därför förstörts. Det finns så att säga inget att lämna tillbaka, även om man skulle vilja.

Jag har dock inte sett något tecken på en sådan vilja, jämförbar med västvärldens, att göra upp med sin historia. Tvärtom hyllas den store kyrkoförstöraren Ahmad Gurey som en hjälte.

Och detta handlar inte bara om Somalia. Muslimska erövrare har genom historien lagt otaliga tempel och skulpturer i ruiner. Gamla kulturländer som Persien, Bysans och Indien utsattes för stor förödelse. Jag har inte sett Musa uttrycka någon sorg över detta. Jag har inte hört honom tala om dagens muslimer som skyldiga till sina förfäders ogärningar och kräva dem på gottgörelse.

Rashid Musa är bara ett känt exempel. Det finns många så kallade ”antirasister” av samma slag.

Då 2015 krossades statyer av muslimska bildstormare i Irak och Syrien. Musa sa inte ett ord om detta heller. I stället ville han prata om en flera hundra år gammal skulptur i Benin. Varför? För att då var de ”vita” skurkarna.

Något säger mig att Musa egentligen kanske inte bryr sig så mycket om den där skulpturen från Benin utan bara ser detta som ett tillfälle plocka antirasistiska poäng och svartmåla västvärlden.

Skulpturer av människor är förbjudna enligt islamisk lag och Musa är en troende muslim.

Det är sant att engelsmännen gjorde sig skyldiga till övergrepp i Benin. Men allt var inte frid och fröjd före deras ankomst. Där fanns både slaveri och förskräckliga människooffer. Två onda ting som ”de vita” avskaffade. Som Johan Hakelius mycket riktigt konstaterar i sin bok:

Vi har en hel del att klandra dem för, men vi har också mycket att tacka dem för.

En del föremål förstördes vid den brittiska straffexpeditionen 1897, men andra fördes bort och placerades på British Museum i London där de bevarades, beundrades och studerades. Afrikas historia har till stor del skrivits av vita historiker.

Afrikanernas nationella medvetande och identitet är i hög grad beroende av vita mäns vetenskapliga arbete.

Hade muslimska erövrare lagt beslag på skulpturerna i Benin hade de förmodligen inte funnits idag. De hade inte ställts upp i något museum.

De museer som finns i islamvärlden har tillkommit genom påverkan från den förhatliga västerländska civilisationen.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Om du uppskattar det jag gör kan du donera genom att swisha till 0760078008 (Eddie)