De grekiska filosoferna – varmed jag menar Platon och Aristoteles – ansåg, om jag förstått dem rätt, att världen var rättvis. Tillvaron bara fanns och den var rättvis i den bemärkelsen att individernas liksom alla andra levande tings uppgift var att efter bästa förmåga utveckla sina talanger. Ett äppelträds uppgift var att frambringa bra äpplen och en musikalisk person måste försöka åstadkomma god musik. Kosmos var som ett urverk. Alla bitar hade sin plats, det gällde bara att göra det bästa av sin lott och i övrigt att gilla läget.

För de grekiska filosoferna var det existerande samhället lika förutbestämt som kosmos i allmänhet. Det fanns och det var rätt för att det fanns. Det fanns till exempel slavar och fria män. Jag tror inte det gick upp i filosofernas hjärnor att det skulle vara något fel på den ordningen. Världen var inrättad på det viset och det var slavens uppgift, liksom äppelträdets, att göra det bästa av det öde vederbörande hade blivit tilldelad. Även kvinnor hade sin speciella natur som de fick försöka förvalta efter förmåga. Kvinnor, barn och slavar hade inget förnuft och fick därför inte delta i samhällets styrning. Det var inte orättvist utan bara inbyggt i kosmos. Världen såg ut som den såg ut och för att upptäcka vad som var rätt räckte det med att kontemplera den existerande världen.

Begreppet jämlikhet fanns inte i den moderna bemärkelsen. Den ene var hundra gånger så rik som den andre och det var lika mycket tillvarons avsikt som att den ene var en fri man och den andre en slav. Aristoteles förespråkade visserligen vad han kallade ”korrigerande rättvisa” men det tycks mest ha handlat om att den rätta ordningen borde återställas om exempelvis någon hade stulit annans egendom.

Samhället var därför till sin natur hierarkiskt. Den ordning som fanns följde kosmos lagar och var därför rätt. Man upptäckte det rätta genom att betänka och kontemplera världens situation. Själva tanken att någon skulle ha ambitionen att ändra den existerande, rätta ordningen för att skapa något ännu rättare framstår i det perspektivet som absurd. Hur skulle något kunna vara rättare än det rätta?

In i denna tankevärld stiger Jesus Kristus och ställer allt på ända genom att presentera den nya tanken att människan kan göra världen bättre. I detta perspektiv framstår Jesus som själva prototypen för den ideologiske revolutionären. En vanlig revolutionär är ett slags tjuv som för sin egen och sin stams räkning vill avsätta gamla makthavare och överta dessas kvinnor, slavar, mark, guld och boskap. Den ideologiske revolutionären syftar inte bara till egna fördelar utan till alla människors befrielse och lycka.

Det nya var tanken att världen och samhället inte var perfekt ordnade utan kunde förbättras. Två nya begrepp uppstod, nämligen frigörelse och orättvisa, två koncept som nästan inte kunde upptänkas med den grekiska världsuppfattningen.

Troligtvis överdriver jag lite men det hindrar inte att kristendomen medförde en massiv förändring i förståelsen av människor existens. Kan man säga att den ena uppfattningen – den grekiska eller den kristna – i någon bemärkelse är mer ”rätt” än den andra? Att ställa frågan på detta tillspetsade sätt anses nog stötande av vår tid. Men ju mer jag tänker på den desto mer relevant förefaller den.

Det är lätt att identifiera nackdelarna med det grekiska synsättet strikt tillämpat. I uppdaterad form skulle det betyda att dagens svenska samhälle är rätt just för att det existerar i den form som det faktiskt ser ut. Det är en systembevarande och i ordagrann mening konservativ ideologi. Om det kom en ny Jesus Kristus och med löfte om en bättre värld skulle han sannolikt återigen förses med törnekrona och korsfästas, exempelvis med hatord som rasist och brunråtta och genom bannlysning och utdrivning ur de goda människornas gemenskap.

Förmodligen har alla samhällen i alla tider tänkt grekiskt i bemärkelsen att makten i förening med den goda smaken velat värja sig mot stötande budskap om att ett bättre samhälle är tänkbart. I Legenden om Storinkvisitorn låter Dostojevskij Jesus komma tillbaka till 1500-talets Sevilla där kättarbålen varje dag tändes till Guds ära. Storinkvisitorn dömde Jesus att bestiga ett bål eftersom den kyrka prästen representerade inte ville höra talas om att någon förbättring var möjlig.