IDÉ OCH KULTUR Några av våra mest tongivande opinionsbildare talar sig gärna varma för individens frihet och ansvar. Aron Flam, Alexander Bard, Henrik Jönsson och andra vill inte veta av någon förlegad kollektivism: allt ska handla om individen. Men är det inte märkligt i så fall att olika kategorier av individer tenderar att göra olika individuella val? De individer som finns i gruppen andra generationens invandrarindivider är exempelvis mer kriminellt belastade än de individer som finns i andra grupper av individer. Hur förklarar vi det om allt bara handlar om individer? Är det inte snarare så att konsekvent individualism mest liknar ett slags autism? Man tror att tillvaron går att hantera utan induktioner och generaliseringar.

Vi hör det om och om igen i debatten om den påstådda rasismen: ”Människor är individer! Om man inte tror att alla har samma förmåga att vara rationella och ta ansvar hemfaller man åt de låga förväntningarnas rasism.” Med anledning av uppståndelsen kring Alexander Bards uttalande om att färgade i USA måste ta tag i sina problem själva skrev Aron Flam i en tweet: ”Lösningen på rasism är inte tomma slagord och meningslösa gester. Det är att behandla varje person du träffar som en individ och inte som del av ett kollektiv”. Tweeten var länge fastnålad längst upp på Flams twitterkonto och i skrivande stund har den fått 3472 gillanden. Individer alltså. Vi är alla individer och människor ska alltid bemötas som individer.

I Det Goda Samhällets rapport om invandring och kriminalitet framgår det att det finns en tydlig överrepresentation bland svenska kriminella individer av andra generationens invandrarindivider. Kan det möjligen betyda att just denna grupp individer består av individer som mer än andra individer väljer att använda sin individuella tid till att göra individuellt jävelskap? Det verkar så. Och betyder det i så fall att vi har anledning att frukta att de individer som även framledes kommer tillhöra individgruppen andra generationens invandrarindivider kommer att välja att vara mer kriminella än andra individer? Det behöver kanske inte nödvändigtvis bli så, men mycket pekar nog på det. Men sedan kommer den riktigt kniviga frågan: Betyder detta i sin tur att vi ur vissa aspekter har anledning att ha lägre förväntningar på den grupp individer som har det gemensamt att de är andra generationens invandrarindivider när det gäller vilja och förmåga att som individer välja ett individuellt hederligt och ostraffligt liv? Svaret är naturligtvis ja.

Sanningen är den att en konsekvent individualism går emot precis allt vad etablerad praxis för rationellt tänkande heter. Såväl inom vetenskapen som i det vardagliga livet ägnar vi oss ständigt åt den tanketeknik som heter induktioner. Det betyder att vi utifrån enskilda observationer drar slutsatser gällande generella förhållanden. Det är en process i vårt tänkande som är helt nödvändig för att kunna hantera verkligheten. Utan induktioner blir inte vår omvärld vare sig begriplig eller förutsägbar.

Tänk dig kära läsare att du lever för 30 000 år sedan i en liten primitiv flock i skogen. En dag ser du att tre av dina kamrater blir sjuka och dör efter att ha ätit några röda svampar med vita prickar på. Förhoppningsvis drar du då slutsatsen att det inte är en klok idé att äta röda svampar med vita prickar på. Utifrån tre enskilda fall drar du alltså en generell slutsats. Och om du olyckligtvis inte är tillräckligt begåvad för att göra det kommer du snart att dö vilket i och för sig medför fördelen att mänskligheten slipper dras med dina undermåliga gener.

En induktion fungerar alltså via en rörelse som går från det enskilda mot det generella men sedan också tillbaka till det enskilda. Eftersom vi dragit slutsatsen att röda svampar med vita prickar på är farliga så kommer vi heller inte i framtiden att äta någon av alla de enskilda röda svampar med vita prickar på vi kommer att hitta.

Det är sant att människor inte är svampar. Men det är också sant att induktioner fungerar även när de inte är absoluta. De kan vara sannolika eller gälla ett samband som inte är hundraprocentigt. Alla som äter en viss svamp kanske inte dör, kanske inte ens majoriteten. Människan kan i alla fall lära sig att de där svamparna är potentiellt livsfarliga och helst inte bör ätas. På samma sätt kan vi undvika att vandra ensamma genom stan på natten. Oftast går det kanske bra, men vi vet att det kan vara förenat med fara och därför undviker vi att göra det. Det är samma sak när det gäller hur vi hanterar olika grupper av människor. Det kan vara rationellt att vara försiktig i vissa sammanhang eftersom vi vet av erfarenhet och samlad kunskap (induktioner alltså) att det är motiverat att ha lägre förväntningar på vissa grupper av människor än på andra. Vad ska jag göra åt det? Det är inte mitt fel!

Vi har ett ord på svenska för oviljan att göra induktioner och dra motiverade slutsatser: ”naivitet”. Hur många gånger har vi inte hört våra politiker säga att ”vi har varit naiva” i samband med att vi fått erkänna att invandrare som grupp inte alltid fungerar som svenskar? Att inte kunna göra induktioner, att inte kunna generalisera utifrån enskilda observationer är ett mentalt handikapp. Det kallas bristande generaliseringsförmåga. Man håller fast vid det individuella och vägrar dra generella slutsatser. En konsekvent individualism imponerar inte alls. Den har snarare något autistiskt över sig.