Gästskribent BENGT DHOVER: Är det fegt att lämna Sverige?

”Should I stay or should I go?” är den välkända refrängen från The Clash’s gamla hit från 1981. Den snutten skulle kunna vara signaturmelodi för de som följer svensk politik och har kunnat följa debattens fördumning samtidigt som situationen blir allt allvarligare. Den som debatterar på nätet kan inte ha undgått frågan om huruvida det är dags att lämna landet, vilket ofta manar fram intensiva känslor både för och emot.

Men innan vi kommit dit måste vi börja med en grundläggande frågeställning: Är Sverige såpass misskött och underminerat att det föreligger en reell risk för systemkollaps i vår livstid?

De flesta i samhället avfärdar själva frågan direkt och kallar dem som ställer den för dysterkvistar, inte sällan med ytterligare förklenande benämningar i bruna valörer. De förnekar inte att det finns problem (”utmaningar”), men vill inte kännas vid att det skulle krävas mer än lite justeringar på marginalen. Straffskärpning på det och det, åtstramning av det där, och lite satsning på ditt och datt, så blir allt bra igen.

Dysterkvistarna å sin sida ser ett helt batteri varningslampor som blinkar alltmer intensivt rött, och har ofta tonvis av statistisk, jämförelsestudier och hårda fakta i bakfickan. De frustreras av optimisternas upplevda tanklöshet och envisa vägran att ta till sig frukterna av deras många timmars research.

Eftersom du läser denna text här på DGS tillhör du sannolikt dysterkvistarna. Du ser problemen, men omges av grannar och arbetskamrater som ”inte intresserar sig för politik” och slentrianröstar på det gamla vanliga i trygg förvissning att de minsann skulle hört något på Rapport om det var allvarliga saker på gång.

Då befinner vi oss vid vägskälet: Är det dags att rulla upp ärmarna och kämpa hårdare än någonsin för att få rätsida på skutan, eller är det dags att lossa på surrningen av livbåtarna?

De som förespråkar ”stanna och kämpa” kan lägga fram ett av de tyngsta och moraliskt oantastliga argument som finns: Det är faktiskt vårt land. Våra förfäder har spillt blod för vår självständighet och kämpade hårt för att lyfta landet från fattigdom och misär. Vilken rätt har vi att nedvärdera deras ansträngningar till den grad att vi lämnar walk-over? Och hur rimmar det med självbilden som ”Sverigevän” egentligen? Den vän som sviker när det blåser storm är inte mycket till vän.

De på andra sidan kan kontra med ett enda ord: ”Hur?” Hur ser den rent praktiska vägen ut från punkt A, där vi befinner oss, till punkt B, där den nuvarande dödsspiralen är bruten? Media, politikerväldet och till och med näringslivet kör stenhårt på utstakad linje, medan den stora massan inte verkar reagera ens när farmor dör av vanvård på hemmet och barnen blir förnedringsrånade i skolan. Folkliga manifestationer är inte precis en svensk paradgren, och aldrig så tappert tangetbordskrigande har föga inverkan när 99% av befolkningen inte bemödar sig läsa vad som skrivs. Och i takt med att asylvågen får rösträtt späs den lilla medborgarmakt gammalsvenskarna hade ut ytterligare.

En del tvingas välja ”stanna och kämpa” eftersom de helt enkelt saknar resurser och möjligheter att flytta utomlands. Andra är knutna till hembydgen av släktband eller plikter. Hur gör man med en äldre förälder som nekats samhällsstöd, men ändå är helt beroende av daglig hjälp? Och hur lätt blir ekvationen om man dessutom har barn, och stadens enda skola plötsligt berikas av nyanlända som är betydligt mer intresserade av stök än lärande? Det är inte svårt att förstå hur den som sitter i sådan rävsax blickar argt på den obundne ingenjören som drar till Australien eller Canada.

Men om ingenjören stannar, så arbetar sannolikt denne och betalar en betydande mängd skatt varje år. Skattepengar är monstrets föda. Gör ingenjören verkligen en insats om han väljer att stanna, då det på ett mycket direkt vis är sådana som hans arbete i landet som möjliggör fortsatt finansiering av diverse samhällsförstörande verksamheter?

Att ge sig ut i det okända i kraft av egna vingar anses vanligtvis modigt, men det hela får en distinkt bismak av feghet om drivkraften i första hand är att komma bort från något obehagligt. I synnerhet om personen lämnar släkt och vänner bakom sig. Men å andra sidan är det bara dumt att stå kvar och vifta med brandsläckaren om hela huset är övertänt; hellre hoppa ut genom fönstret än envist stå kvar och förgås i lågorna.

Refrängen ekar: Should I stay or should I go?

Bengt Dhover heter egentligen något annat, har två barn och jobbar inom finans.

Gästskribent