Under våren förklarade president Trump att han tog klorokin vilket han menade skulle förebygga och minska risken för komplikationer om han skulle bli smittad av coronavirus. För detta blev han kritiserad från medicinskt experthåll, liksom från politiker i det demokratiska lägret. Kritiken har tilltagit ordentligt de senaste veckorna med anledning av uppgifter om allvarliga biverkningar av klorokin som publicerades i den ansedda medicinska tidskriften The Lancet.

Men nu misstänks att dessa data är fusk. En praktskandal är just nu under uppsegling i den medicinska forskarvärlden.

Bakgrunden är följande: den 22 maj publicerades en retrospektiv registerstudie i Lancet av Mehra et al som omfattade 96 032 patienter som sjukhusvårdats för COVID-19. Dessa patienter hade inom 48 timmar efter diagnosen fått behandling med klorokin eller hydroxyklorokin ensamt eller i kombination med andra läkemedel. Studien kunde inte bekräfta någon fördel med hydroxiklorokin eller klorokin, utan i stället angavs att dessa läkemedelsregimer var associerade med minskad överlevnad på sjukhus och en ökad förekomst av hjärt-arytmier. Inom några dagar hade några andra pågående stora studier av läkemedlen stoppats.

Studien av Mehra och medarbetare i The Lancet var baserad på data från sjukhusjournaler som tillhandahållits av ett litet dataanalysföretag som hette Surgisphere. Ett antal forskare fattade alltså misstankar om att något var fel och började granska företaget Surgisphere och dess ägare. Kritikerna påpekade ett antal märkliga förhållanden i studien, som till exempel det mycket stora antalet patienter från ett stort antal länder. Det var misstänkt detaljerade journaldata från 96 032 patienter, som vårdats på 671 sjukhus på flera olika kontinenter.

Den tredje juni utfärdade tidskriften The Lancet en ”Expression of Concern” och man påbörjade en oberoende kontroll. Samtidigt undersöktes också två andra COVID-19-artiklar kopplade till Surgisphere, varav en var publicerad i New England Journal of Medicine (NEJM), och den andra under granskning i samma tidskrift.

Inom kort hade både Lancet och NEJM dragit tillbaka publikationerna av författartrion Sapan Desai, Amit Patel och Mandeep Mehra som baserat på oklarheter i originaldata och misstanke om fusk.

Det finns olika former av underlåtenhet eller fusk inom forskning. De bryter alla mot etablerade koder för etiskt vetenskapligt beteende vid publiceringen av professionell vetenskaplig forskning. U.S. National Science Foundation definierar tre typer av tvivelaktigt uppförande vid forskning: fabricering, förfalskning och plagiering.

Fabricering är att hitta på resultat som sedan inkluderas i forskningsstudien. Förfalskning är att manipulera forskningsmaterial, utrustning eller processer eller att ändra eller utelämna data eller resultat. Plagiering är stöld av en annan forskares idéer, processer, resultat eller ord utan att referera till eller ge lämplig uppmärksamhet till tidigare forskning och resultat.

Den studie som publicerades av Mehra et al i The Lancet förefaller vara ett klart fall av förfalskning. Det kommer helt säkert att undersökas grundligt, och vi kan vara helt säkra på att vi kommer att få höra mer om detta under de närmaste veckorna och månaderna. Följderna för forskarna och deras fortsatta karriärer riskerar att bli omfattande.

Ett av de mest uppmärksammade fallen av fabricering och förfalskning under senare år är Macchiarini-skandalen, som drabbade Sverige runt 2015. Den italienske forskaren Paolo Macchiarini, en italiensk forskare i regenerativ medicin var verksam vid Karolinska institutet i Solna från 2010 till 2016. Han är centrum för en av de mest omtalade skandalerna inom svensk medicinsk forskning. Macchiarini gjorde sin läkarutbildning och specialistutbildning till thoraxkirurg vid Universitetet i Pisa. Därefter arbetade han i USA, Frankrike, Tyskland, och från 2005 i Barcelona där han innehade en professorstjänst. Under sin internationella karriär hade Macchiarini arbetat med avancerad luftvägskirurgi och transplantationer med konstgjorda organ. Han hade också genomfört luftrörstransplantationer från avlidna donatorer. Efter anställningen vid KI, genomförde han 2011 världens första transplantation av en konstgjord luftstrupe.

Han blev emellertid snart ifrågasatt, efter att han 2012 greps i Italien misstänkt för grov utpressning av patienter. Det visade sig sedan att han genomfört tre transplantationer utan föregående etikprövning och dessutom att han hade ljugit om sina meriter inför anställningen vid KI. Skandalen blev ett faktum när SvT 2016 sände en serie program som kritiskt granskade Paolo Macchiarinis forskningsprojekt.

I januari 2016 publicerade Vanity Fair en artikel där Paolo Macchiarini anklagades för att ha utgett sig vara personlig läkare åt påve Franciskus, något som inte stämde. Macchiarini hävdade också att påven skulle förrätta vigseln mellan Macchiarini och Benita Alexander, en reporter på NBC, trots att Macchiarini fortfarande var gift med en annan kvinna, Emanuela Pecchia.

Macchiarini genomförde sammanlagt åtta transplantationer av konstgjorda luftstrupar som var preparerade med stamceller, och sju av patienterna dog vid olika tidpunkter efter operationerna. Läkemedelsverket och Inspektionen för vård och omsorg gjorde utredningar för vållande till annans död och kroppsskada, men efter 2015 lades dessa utredningar ner. Förutom SvT program Dokument inifrån i tre delar, så har även Benita Alexander berättat om förhållandet med Macchiarini i dokumentären ”He lied about Everything”.

Även om fabricering och förfalskning av denna dimension är ovanligt, så är det säkert så att mindre förfalskning och plagiering avsevärt vanligare än man tror inom forskarvärlden.

Olika former av forskningsfusk har varit kända sedan lång tid, men det var i USA som problemet först uppmärksammades. I Europa tog debatten fart under 1990-talet, och nationella organ för att utreda forskningsfusk inrättades då i flera länder efter amerikansk förebild.

Men hur vanligt är det med mindre omfattande fabricering eller plagiering inom biomedicinsk forskning? Troligen vanligare än man tidigare trott.
I en undersökning av Baker uppgav än 70 procent av forskarna att de hade försökt och misslyckats med att reproducera en annan forskares experiment. Ännu mer uppseendeväckande var att mer än hälften av dem hade misslyckats med att reproducera sina egna experiment. Dessa förvånade resultat framkom i den undersökning som tidskriften Nature gjorde av 1 566 forskare inom olika vetenskapsområden. Även om 52 procent av de tillfrågade forskarna höll med om att det finns en betydande ”kris” när det gäller reproducerbarhet, så uppgav de flesta att de fortfarande litade på den publicerade vetenskapliga litteraturen.

Men för alla seriösa forskare och för allmänheten är fusk och bedrägeri inom medicinsk forskning ett allvarligt problem som undergräver trovärdigheten för vetenskaplig forskning. Även om det inom många vetenskapsområden är svårt att uppskatta förekomsten, så är antalet rapporterade mindre incidenter alarmerande. Fusk och bedrägeri är i många fall svåra att upptäcka och när de avslöjas så är det i allmänhet av utomstående ”whistleblowers” eller andra forskare inom området, precis som vi nu sett för den amerikanska publikationen om klorokin i Lancet.

Man kan förutsätta att hanteringen av corona-pandemin kommer att bli en del av den debatten i höst inför presidentvalet. Säkert kommer coronavirusets inverkan på amerikansk ekonomi och upploppen i krisens spår att bli en del av debatten, liksom Donald Trumps uttalanden om klorokin. Kanske blir det så att valdebatter om ett läkemedel kommer att bidra till att avgöra vem som till slut blir USA:s nästa president.

Thomas Hedner är professor i klinisk farmakologi vid Sahlgrenska Sjukhuset i Göteborg och har tillika en doktorsexamen i ekonomi.