BITTE ASSARMO: Mentalsjukhusen är dokument över psykiatrins utveckling

Hospital, sinnessjukhus eller mentalsjukhus. Inte bara kära barn har många namn – det visar alla de benämningar som funnits på de psykiatriska sjukhusen och klinikerna genom åren.

I äldre tid var hospitalen ett slags allmänna vårdanstalter för dem som behövde långtidsförvaring för obotligt sjuka patienter och, som det kallades förr, dårar. Några specialiserade mentalsjukhus existerade inte förrän på 1820-talet. Då lade man ner de mindre hospitalen och koncentrerade vården till större centralhospital. Endast de ”sinnessjuka” blev kvar, och samtidigt följde också ett nytt synsätt. Dårhusen förvandlades till sinnessjukhus; nu var målet inte längre förvaring utan en önskan att bota patienterna.

Ett sådant centralhospital var Mariebergs sjukhus i Kristinehamn, där min moster tillbringade många år av sitt liv, något som jag har skrivit om tidigare här på Det Goda Samhället.

Mariebergs sjukhus ritades av Medicinalstyrelsens egen arkitekt Axel Kumlien och byggdes 1887. Byggnadsstilen är alltigenom tidstypisk; en rad palatsliknande byggnader med röda tegelfasader, välvda fönster och murad dekor. En del av husen byggdes som sammanhängande komplex, andra delades upp i olika huskroppar. Situationsplanen var symmetrisk med byggnader för administration och ekonomi i mittpartiet, flankerade av avdelningar för män respektive kvinnor. Men inte bara könsuppdelningen var sträng. Här gjordes också stora skillnader på lugna och oroliga patienter.

En viktig del av det nya konceptet var de stora, omgivande parkerna som gav patienterna frisk luft och möjlighet till motion. Mariebergs trädgårdar och parker var välkända i Kristinehamn, och de patienter som var friska nog att delta i odling och skörd av grönsaker och blommor uppskattade att få delta i arbetet. Samtidigt bidrog de omgivande häckarna och staketen till att göra sinnessjukhuset till en sluten värld, mytomspunnen och mystisk – i alla fall för den som betraktade den utifrån.

Genom åren har husen genomgått en hel del förändringar, alla i takt med tidsandan som rådde. När det vid sekelskiftet 1900 började anses som inhumant att låsa in oroliga patienter i celler slog man alltså upp större fönster i cellflyglarna, samt slog samman smårum och celler till större salar. Dessa övervakades noggrant och de sjuka lämnades inte längre ensamma. 1904 byggde man också två nya stora paviljonger på sjukhusområdet, en för män och en för kvinnor. 1900-talet förde också med sig en snabbt ökande överbeläggning vid mentalsjukhusen. År 1900 fanns knappt 5 000 mentalpatienter sammantaget vid de svenska hospitalen, 40 år senare hade siffran stigit till 30 000.

Under 1940- och 50-talen byggde man på de ursprungliga flyglarna med ytterligare en våning. Samtidigt fortsatte nybyggnationen i yttre delen av parken. Men nu hägrade helt andra ideal än 1800-talets. Vad man ville åstadkomma var hoppet om en återgång till det vanliga livet. Sålunda liknar 1950-talets paviljonger vilka vanliga svenska hyreshus som
helst. Mentalsjukhuset sågs inte längre som en isolerad värld, utan mer som ett steg på vägen mot ett normalt liv.

Normaliseringen fortsatte under 1970-talet. Nu byggde man till en centrumanläggning med butik och olika servicefunktioner; att patienterna själva skulle kunna gå och handla och uträtta ärenden sågs som ett viktigt steg på vägen till ett liv ute i samhället. Här inrättades nu också flera långvårdsavdelningar.

När man på 1990-talet började avveckla den psykiatriska institutionsvården lades mentalsjukhusen i rask takt ner och Mariebergs sjukhus stängdes. Under en kort period fanns här ett uppskattat museum över mentalsjukhusets historia, men detta lades ner av ekonomiska skäl. dag är sjukhuset ombyggt till bostäder.

Att de gamla mentalsjukhusen allt som oftast blir styvmoderligt behandlade när de tjänat ut sin roll som vårdinrättningar är ett faktum. Kanske ses det som lite skamligt att bevara dem för eftervärlden. Men mentalsjukhusen är, på gott och ont, en viktig del av vår svenska historia och vårt kulturarv. Och nog tycker jag att det hade varit en kulturgärning om Mariebergs sjukhus, eller något annat liknande sjukhus, vars byggnader och utemiljöer visar hur synen på psykiatrisk vård förändrades över tid, hade kunnat bevaras för framtiden.

Bitte Assarmo