En tysk, en fransman och en svensk satt hos tandläkaren.
”Gör det hållbart” sa tysken.
”Gör det vackert” sa fransmannen.
”Gör det ont?” undrade svensken.

Kanske säger det något om vår nation att även svenskar som hör den här vitsen, omedelbart fattar poängen. Att vi skulle vara ett folk av ”ynkryggar” tycks vara en arketyp, lika orubblig som att tyskar är goda ingenjörer och fransmännen obotliga esteter. (Tilläggas bör att vitsen är äldre än de öppet svenskfientliga subkulturer som finns i en del förorter, så det går inte att skylla på invandringen).

En arketyp skapas inte över en natt, så låt oss ta några kliv tillbaka.

En pusselbit kan ligga i den roll vi spelade under Andra världskriget (jag stöder mig här på Aron Flams mastodontprojekt ”Det här är en svensk tiger”). Eftersom vi varken vann eller förlorade kriget, men utnyttjade bägge sidorna för att klättra mot toppen av välfärdsligan – kan vi ha insjuknat i ett nationellt och svårbehandlat skuldkomplex.

En annan tråd för oss tillbaks till 1800-talet och folklivsforskaren Richard Dybeck. Han som skaldade:

Mandom, mod och morske män
finns i gamla Sverige än,
kraft i arm och mod I barm…

Dybeck var en tidstypisk härold för Götiska förbundet – en rörelse i romantikens anda som ville återupptäcka göthernas (ursvenskarnas) ”frihetsanda, mannamod och redliga sinne”. I denna krets ingick även Esaias Tegnér, Erik Gustav Geijer och Per Henrik Ling.

Dybeck är mest känd för att ha skrivit texten till Sveriges nationalsång, vars andra hälft numera bara Ultima Thule vågar sjunga:

Du tronar på minnen från fornstora dar,
då ärat Ditt namn flög över jorden.
Jag vet att Du är och Du blir vad Du var.
Ja, jag vill leva jag vill dö i Norden…

Under 1800-talet var det alltså OK att hylla Stormaktstiden. Eller snarare de mansideal som denna och liknande epoker genererade. Man beundrade Karolinerna som höll stånd mot den turkiska armén i Bender, liksom man såg upp till Vikingen i Geijers dikt med samma namn, som efter ett oförväget, våldsamt liv dog vid tjugo års ålder – utan att grubbla särskilt mycket över vad dessa krigare hade för värdegrund. Eller värdegrunden kanske var just: ”att inte vara rädd”.

Den här sortens heroiska ”borgerliga” ideal förpassades resolut under 1900-talets andra hälft till historiens skräphög. Socialdemokratin lyckades sätta startpunkten för Sveriges moderna historia till 1881 – då August Palm landsteg i Malmö för att predika den rätta socialistiska läran.

En tredje pusselbit till vår självbild kan vara Stormaktstiden själv. Jag kan inte komma på någon händelse i något nordiskt land (politiskt, ekonomiskt eller militärt) som var mer katastrofal än svenska stormaktens fall. Inget av våra grannländer har flugit så högt, för att därefter falla så djupt. Gräddan av den manliga befolkningen utplånades i en rad meningslösa krig, kvar blev fattiga änkor och barn, samt en politisk ledning som stundtals gränsade till anarki. Det var närmast en slump att vi inte slutade som ryskt lydrike.

Många tycker att 1720-talet ligger väldigt långt tillbaka, men det är faktiskt inte mer än 10 generationer sen. Efter att det kollektiva minnet förbleknat (eller förträngts) kan beteenden leva kvar i tredje, fjärde eller tionde led. Det finns många exempel på det bland världens kulturer.

En baksida med att förakta (eller förtränga) smärtsamma delar av sin historia, är att man som i en grekisk tragedi tenderar att upprepa dem. Under mer än 20 år har våra politiker satsat enorma summor på att upprusta och marknadsföra stormakten Sverige, den här gången i humanistisk, antikolonial, klimat- och värdegrundscertifierad anda. Men ändå lika storslagen och lika verklighetsfrämmande som för 300 år sen. Och precis som förra gången, lär det bli svårt att stoppa marschen mot Poltava.