Det finns en utbredd uppfattning enligt vilken skolpengssystemet inrättades av Bildt-regeringen i början av 1990-talet i syfte att ge medelklassen möjligheter att etablera privata friskolor för att slippa skicka sina ungar till dåliga kommunala skolor där inslaget av invandrade barn som inte förstod svenska blev alltmer påtagligt. Meningen med skolpengssystemet var alltså enigt denna tolkning att skapa förutsättningar för en av medelklassen önskad segregering.

När man ser på utvecklingen inom skolan så här nästan trettio år senare så verkar analysen bestickande. Det blev ju så, i varje fall på ett ungefär, att friskolorna lyckades åstadkomma bättre utbildning och att invandrarbarnen koncentrerades till de kommunala skolorna. Om det blev så ligger det nära till hands att dra slutsatsen att just detta var avsikten.

Men det var inte detta som var tanken med systemskiftet. Jag vet vad jag pratar om ty jag hade redan från slutet av 1980-talet tillsammans med fackfolk skrivit böcker om hur det nya systemet skulle konstrueras av kommunerna, jag reste på turné till snart sagt alla kommuner och agiterade, jag jobbade i ett år i Vaxholms kommun för att tillsammans med kommunledningen implementera systemet som kom igång hösten 1992, ett halvår innan Bildt-regeringen presenterade proposition 1992/93:230 Valfrihet i skolan.

Tankarna på pengsystem över huvud taget hade presenterats av nobelpristagaren i ekonomi Milton Friedman, en person som av sina motståndare kallades nyliberal eller reaktioner eller fascist (eftersom han hade haft ett visst inflytande över Chiles militäre diktator Pinochet) eller allt detta på en gång.

Det geniala med pengsystemet, till exempel skolpengssystemet, tyckte jag var att det införde en tidigare helt okänd form av konkurrens mellan skolorna. Alla skolor skulle vilja ha fler elever eftersom elever hade med sig en skolpeng. Eleverna var levande, vandrande, attraktiva checkar. Producenter, alltså företag, kan normalt konkurrera både med pris och kvalitet. Men konkurrerande skolor kunde bara konkurrera med kvalitet eftersom priset var pengen vars storlek skolan inte kunde ändra (om man inte tillät föräldraavgifter vilket jag avrådde från).

Jag menade att denna teori var så klartänkt som det bara gick. Alla skolor, inte bara friskolor utan även kommunala, skulle nu börja konkurrera med kvalitet vilket skulle leda till ett redan då välbehövligt lyft för den svenska skolan.

Till min stora bedrövelse blev det emellertid inte riktigt så. De privata skolorna ansträngde sig nog för att lyfta kvaliteten för att få bättre rykte och fler elever. Det finns lysande exempel på framgångsrika koncept som Viktor Rydberg-skolorna och koncernen Internationella Engelska Skolan. (Det finns tyvärr också exempel på privata skolor som slarvat med undervisningen för att stoppa skolpengen i fickan och kompenserat eleverna med luftbetyg; en ordning som jag utan framgång varnade för på ett tidigt stadium ty vem som helst kan begripa att det är som riggat för den sortens fusk när en vinstmaximerande skola själv kan sätta betygen.)

Men den stora besvikelsen är att de kommunala skolorna inte kände sig motiverade att vässa kvaliteten. Om det hade handlat om konkurrerande företag så hade en producent som inte hängde med i utvecklingen blivit utslagen. Men så fungerade det inte i den svenska skolvärlden. Det är ett mysterium som jag har funderat över.

En förklaring som kan ligga nära till hands är att de kommunala skolorna inte som de vinstdrivande friskolorna haft några ekonomiska incitament att förbättra sig. Men den förklaringen tror jag inte på. Många friskolor drivs utan kommersiella motiv. Den svenska lärarkåren är inte lagd för att piska sig till höjd kvalitet för att tillfredsställa investmentbolag som köpt en skola. För övrigt finns det andra skäl än pengar för att vilja förbättra sina insatser, till exempel ära och egen tillfredsställelse. Även Sovjetunionen ansträngde sig för att vinna i Olympiaden.

Jag tror att den sanna förklaringen till den kommunala skolans bristande utvecklingsförmåga – om man bortser från den tyngd migrationen placerat på dess axlar – är att de offentligt ägda skolorna sitter fast i en tvångströja av regleringar, detaljerad centralstyrning och en kvävande PK-kultur som förkunnar att alla barns insatser är lika värda och läraren inte ska vara en auktoritet utan en uppmuntrande coach eftersom varje barn tillskrivs förmågan att finna kunskap och sanning på egen hand.

Politikerväldet och dess centrala skolmyndigheter tror att skolan kan förmås att lyfta med hjälp av fler regler och mer pengar. Det tror inte jag. Sådana insatser cementerar bara ett redan förbenat system. Allt hopp om den kommunala skolan är, fruktar jag, ute.

Därför är det tur att friskolesystemet finns. Om åtminstone några elever ska lära sig något är det nödvändigt med segregering. Det är bra med livbåtar även om livbåtarna inte räcker till alla passagerare. Måtte nu inte politikerna lyckas i sina ambitioner att blanda eleverna mellan skolorna enligt principen om allas lika värde i syfte att allt ska bli jämlikt dåligt.