Runt sekelskiftet mellan arton- och nittonhundratalen skapades en stor rörelse som fick sin kraft av fattigdom och social misär. Av en mäktig folklig kraft sattes solidariteten i högsätet. Socialdemokratin blev banérförare för det samhällsprojekt som Per-Albin gav namnet Folkhemmet.

Men efter ett sekels nästan obrutet maktinnehav och särskilt nu under coronatider ser det ut som om (s)olidariteten fått en helt annan målbild. Den tidigare äkta solidariteten, med de mest utsatta, ser ut att nu ha ersatts av samma von oben-attityder som dominerade slutet av 1800-talet. Dagens attityder utgår istället från maktfullkomliga strukturbevarare i och runt socialdemokratins hjärta.

Det är just i kristider som solidariteten sätts på prov. Dagens kris blottlägger solidaritetens ändrade målbild. Det är nu hög tid att vi påminner oss om den verklighet som gällde för de mest utsatta under perioden runt förra sekelskiftet. Det var under denna tid som socialdemokratin fick sina första egna mandat i riksdagens första kammare. I regi av socknarna auktionerades föräldralösa barn bort till lägstbjudande. Och ännu värre – förtvivlade nyförlösta ogifta mödrar tvingades genom sin djupa fattigdom och maktlöshet lämna bort sina nyfödda till de så kallade änglamakerskorna. Bara ett fåtal överlevde denna samhällssanktionerade vanvård. Nils Poppe var en av dem.

I denna tid var rikedomen koncentrerad till en liten överklass som nästan helt saknade medkänsla för de mindre lyckligt lottade. Det var välgörenhet som gällde. Soppkök och besuttnas – oftast kvinnors – studiebesök i misären. Utdelandet av allmosor. Det var i denna mylla som den s-märkta solidariteten kunde växa sig stark.

Min karriär som invärtesmedicinare inföll under den tid då S stod som starkast och skördade sina största framgångar. Det var då vi läkare började få både teknik och kunskap att rädda människoliv. Det var då jag vande mig vid att följa mitt moraliska imperativ: ”Man överger inte en människa i nöd”. Det var då jag bestämde mig för att först och främst sätta individen/patienten i fokus. Allt detta och mycket mer har jag skildrat i min bok Läkekonstens lönsamhet. En djupgående systemanalys av orsakerna till kriser i svensk sjukvård. En analys som leder fram till en skildring av framtidens sjukvårdsstruktur.

Nu ett halvt sekel senare har innebörden i ordet solidaritet växlat polaritet. Nu förutsätts allt folket vara solidaridariskt med makten. Det är därför det nu åter måste börja mullra i folkdjupet. Idag förutsätts vi lyda våra perverterade myndigheter. I stället för att följa vår naturliga känsla för moral och etik.

Vi förutsätts idag stillatigande acceptera lögnen att det inte är möjligt att sätta in enkel syrgasbehandling på våra många sjukhem. Vi förutsätts också acceptera hemlighetsmakeriet kring sjuklighet och död på sjukhemmen. Änglamakarna har kommit tillbaka med samhällsmaktens sanktion. Men denna gång med sina verksamheter inriktade på livets slut – inte som förr – dess början. Ett myndighetssverige vars enda syfte med denna ljusskygga hantering är, att för ytterligare en mandatperiod, hjälpa makten att klamra sig fast vid sina taburetter. De många och lukrativa maktpositioner, som de skamlöst utnyttjar till att beskattningsvägen göra folket fattigare på frihet och sig själva rikare på inflytande över alla statssubventionerade medier. Därmed har de skapat grogrund för relativisering av omoral. Den omoral som allt fler, och framförallt personalen på våra olika äldreboenden ser så bländande tydligt. Men som de av rädsla för sanktioner ser sig tvingade att stillatigande acceptera. Precis som gamla tiders fattighjon som i sin nöd tvingades lämna bort sina nyfödda.

Bara de modigaste och mest klarsynta har modet att säga ifrån. Sjuksköterskan Latifa Löfvenberg på ett sjukhem i Gävle är en av dem. Att det krävs ett stort mod att offentligt i en intervju stiga fram och vittna om den potentiellt dödsbringande vanvården bevisas av att hon omedelbart som en följd av sin öppenhet blev uppsagd från sin fasta tjänst.

Våra makthavare och MSM tycks inte tveka att sanktionera den passiva dödshjälp som i fall efter fall i brist på syrgas pågår bland våra äldre. Många kan vitta men få vågar trotsa risken för repressalier. När allt är över och vi räknar våra döda återstår ingen upprördhet. Bara statistik.

Folkhemmet och välfärden har nu vänts i sina motsatser. Det är därför hög tid för en ny Fogelström att skildra samhället ur ett sant folkligt perspektiv. Dags för en ny Strindberg att skildra den snåriga byråkratins omänsklighet. Dags för en ny August Palm att resa runt i landet och intala folket mod, möjlighet till självbestämmande och till makt över sina egna liv.

Erik Björn-Rasmussen är docent i invärtesmedicin, grundare av stiftelsen Care2Care och författare till boken Läkekonstens lönsamhet. Varför politikerstyrning inte fungerar.