Vill man vara elak kan man beskriva Tobias Hübinette som en intelligent pratkvarn, som under en intellektuell fasad verkar dölja ett gigantiskt ego – för övrigt inget ovanligt bland samhällsdebattörer ur den akademiska vänstern. Så inget ont i det. Vad som gör honom speciell är att han vill återinföra begreppet ”ras” i svensk debatt. Inte som en klyscha i rap-texter, där det redan förekommit ymnigt sedan 90-talet – utan som akademisk term med syfte att klassificera människor. I det här samtalet med Staffan Dopping utvecklar han ämnet och berättar även förvånansvärt öppenhjärtigt om sin bakgrund i det kriminella nätverket AFA.

Senaste gången någon med vetenskapliga ambitioner ville göra rastillhörighet till en nyckelfaktor i förståelsen av människan, var kanske när Herman Lundborg (till vänster på bilden) startade sitt rasbiologiska institut i Uppsala 1922. Institutet föll efter kriget i vanrykte, då det förknippades med en nazistisk människosyn och lades ned 1958.

Det skulle alltså dröja ett halvsekel innan rasbiologi på nytt diskuterades vid svenska universitet. 2012 stod Tobias Hübinette som huvudredaktör för antologin Om ras och vithet i det samtida Sverige. Två år senare grundade han Nationella forskarnätverket för svenska kritiska ras- och vithetsstudier – och trots att nätverket bara fungerade i två år, lär det ha samlat hundratalet forskare och doktorander. Han har även gett ut boken Ras och vithet samt ett stort antal debattartiklar. Det finns dock skillnader mellan Hübinettes och Lundborgs forskning.

För det första skulle Hübinette aldrig kalla sig ”rasbiolog”, då han är humanist ut i fingerspetsarna, men använder ändå den naturvetenskapliga termen ”ras” på ett synnerligen generöst sätt. Ungefär som genusvetare använder det biologiska begreppet ”kön” för att underbygga teorier som handlar om allt annat än biologi. Kanske vill han ge ett sken av mätbarhet åt vad som i själva verket är subjektiva värderingar.

Därmed inte sagt att mätbarhet garanterar sanning. Herman Lundborg var till exempel en strikt naturvetare, som vägde, mätte, fotograferade och förde statistik. Hans mätresultat när det gäller människors skallform var säkert klanderfritt objektiva, men den hypotes han ville bevisa byggde på ideal som ingen idag skulle ställa sig bakom.

Både Lundborg och Hübinette visar också starka ”bias”, till det de studerar. Lundborg drevs av en stark övertygelse om den vita rasens överlägsenhet, medan Hübinette verkar hysa en lika stark övertygelse åt andra hållet. Det här citatet av honom har blivit klassiskt:

Att känna eller t.o.m. tycka att den vita rasen är underlägsen på alla upptänkliga plan är naturligt med tanke på dess historia och nuvarande handlingar. Låt den vita rasens västerland gå under i blod och lidande. Leve det mångkulturella, rasblandade och klasslösa ekologiska samhället! Leve anarkin!

Uttalandet gjordes förvisso i 25-årsåldern, då han fortfarande var aktivist inom AFA. Men hans forskning har fortsatt cirkla runt temat att vita människor utgör ett problem. Till exempel menar han att västerlandets adoption av utomeuropeiska barn är en direkt fortsättning på 1800-talets transatlantiska slavhandeln. Att svenska män gifter sig med asiatiska kvinnor uppfattar han som tydliga tecken på pedofili. Och i en TV-debatt för några år sen sammanfattade han Sverige så här:

Sverige är ett land i rasligt fritt fall, en nation där icke-vita svenskar skrivs ut ur svenskheten och drabbas av en systematisk rasdiskriminering på samhällets samtliga områden.

Vad som fick mig att studsa lite grand under intervjun, var när han i förbigående nämner att ”ras” inte sitter i generna. Som gammal naturvetare undrar jag förstås: ”Var sitter den då?” Sitter den i ögonkastet? I kulturen? I det parti man röstar på? I graden av framgång? Eller är det bara en kvalitet man känner på sig? Som i hip-hoparnas rap-texter?

Jag tror Hübinette är medveten om problematiken och han var en av de första i Sverige att använda den postkoloniala termen ”vithet”. Ordet är mindre belastat än ”ras” och dessutom frikopplat från naturvetenskapens stränga krav på evidens. Om jag förstått saken rätt är vithet något som etniska svenskar föds med (och därför kan sägas vara genetisk) men också något som kan förvärvas ifall man vistas länge i landet. ”Förvärvad vithet” för tankarna till begreppet ”husneger” vilket öppnar för ännu en motsägelse: Samtidigt som Sverige kan anklagas för att vara segregerat, blir segregation enda möjligheten att skydda sig från ”vithet”.

För att säga något positivt om Hübinette tycker jag han är briljant när han sågar den officiella svenska antirasismen – den som omhuldas av PK-svenskar i etniskt homogena medelklassområden, och under ytan döljer en rasism som vida överstiger den man ser hos raggarna på torget i Mellerud. Samtidigt kallar han sig själv för antirasist, och använder sig av ungefär samma argument. För Hübinette verkar begreppen ”vithet” och äkta antirasism bära på en motsägelse.

En annan sak jag stör mig på är hans närmast pubertala hävdande av ett ”underdog-perspektiv”. Trots att han själv är en maktfaktor i den akademiska världen, och trots att de kulturer han kallar ”icke-vita” får allt större inflytande i Sverige. Maktförhållanden är inte huggna i sten, och jag kan mycket väl tänka mig en situation om en eller två generationer, då andra än etniska svenskar dominerar den politiska scenen. Kommer jämlikheten då att ha uppnåtts? Eller kommer ”vithet” fortfarande att ses som ett problem? Ungefär som judarna sågs som ett problem under Herman Lundborgs tid.