Ernst Chladni (1756-1827) var en tysk fysiker och musiker och anses vara grundaren av den experimentella akustiken. Han upptäckte hur man kunde göra vibrationsmönster synliga. Själv kom jag i kontakt med fenomenet i samband med mina studier i fysik i Uppsala.

Det är ett enkelt experiment som de flesta lätt kan utföra. Om man strör ett lager av sand på en metallskiva och sedan stryker en violinstråke mot metallplattan finner man att de mest fantastiska mönster bildas. Med ett givet förfaringssätt återkommer samma mönster. Vi kan kalla det för metallplattans egensvängning. Fäster man vidare metallskivan på en fiol visar det sig att mönstret motsvarar svängningsfrekvensen hos ljudets olika klanger.

Man kan även likna företeelsen vid en radiomottagare. Den kan faktiskt ses som en slags klangfigur. Här rör det sig dock om radiovågor som är elektromagnetisk strålning men där mottagaren fungerar som en slags klangfigur vilket som ett trolleri reproducerar det ursprungliga ljudet. De flesta funderar säkert inte längre på detta utan tar vår tids teknologiska under som något givet. Men vakna och nyfikna barn undrar säkert.

Om man nu är lite fantasifull kan man använda klangfigurbegreppet som ett sätt att förstå det sociala beteendet i olika länder eller kulturer. En predikant eller folktalare har förmåga att spela på människornas känslor. En sådan person är inte minst Sveriges egen klimataktivist, flickan Greta Thunberg. Hon har helt visst en medfödd förmåga att skapa engagemang för en bättre global miljö och varna för de presumtiva risker som finns med ett varmare klimat. Det är inte bara hennes jämnåriga som ställer sig bakom henne utan till och med en månghundrafaldig skara av klimatforskare vid landets universitet och huvuddelen av landets journalister och mediafolk. Folktalare kan konsten att skapa samklang och enhällighet.

Kanske man även kan använda sig av Chladnis klangfigurbegrepp för att förstå dagens svenska politik och varför den i vissa frågor är så speciell. När det gäller migration har Sverige antagit en extremt generös politik där i princip alla som vill komma hit är välkomna. Sveriges senaste två statsministrar har öppnat både hjärtan och plånböcker (både sina egna och andras) och allt därtill för att välkomna utsatta migranter till vårt land. Statsministrarna har spelat på människorna känslor för godhet och empati och det stora flertalet har anammat detta budskap. De som uttryckt kritik och reservationer har utmålats som negativa och destruktiva krafter. Klanglådor skall helst svänga i harmoni annars störs hela konserten. Några dissonanser skall helst inte få förekomma. De länder som varit mer reserverade när det gäller migration, som våra nordiska grannländer, har ignorerats. Den enda förklaringen kan vara att de ännu inte har lika välutvecklade och sofistikerade instrument eller klanglådor som de svenska.

Den andra stora frågan i vår tid är förhållningssättet till Coronapandemin. Här har Sverige också valt sin alldeles egna linje som baseras på frivilliga åtgärder och inte på strikta bestämmelser och förbud som flertalet övriga europeiska länder. Istället för att följa den linje som den internationella vetenskapen rekommenderar har man valt en avvikande linje trots att denna åtminstone hittills inneburit ett större antal smittade och döda än våra grannländer. Räknat efter folkmängd har Sverige hittills haft cirka sju gånger fler dödsfall i Coronasmittan än till exempel Finland. Den avvikande svenska politiken har detta till trots fått en närmast total uppslutning trots vetenskaplig kritik från ett antal smittskyddsexperter. De avvikande uppfattningarna upplevs som disharmonier och fördöms av en enig medial kör. Som vanligt vet svenska myndigheter bäst och även om det inte skulle vara bäst så tycker ändå alla till slut att det är viktigast att det inte finns någon disharmoni bland landets alla klanglådor.

Så kanske det här finns en förklaring till den svenska linjen. Vi är alla innerst inne lika och vi är allt för vana att vara i samklang med vår överhet även när den har fel. Att leva i disharmoni med vår omgivning är allt för krävande och upplevs som något mycket värre.