Den gamle pensionerade ingenjören ringer upp sin dotter.

– Den här förfärliga sjukdomen, de säger att den är väldigt smittsam. Det är så man börjar bli orolig …

– Ja, men man har försäkrat att det är högsta prioritet att skydda våra äldre, så de har nog koll på läget.

– Tillåt mig tvivla, jag ser inte att hemtjänsten har vidtagit några åtgärder. Vad skulle det vara? De har ju inte ens munskydd de som kommer.

– Men pappa, man vet inte om munskydd hjälper. Det håller på att utredas.

– Skulle det inte hjälpa att täppa för munnen? Konstigt. Det smittade väl som en influensa sa de, eller? Genom att man hostar eller nyser eller pratar så att lite saliv stänker. Det har väl alla varit med om – man sitter och äter tillsammans och så säger en person något och då kan det stänka en mikroskopisk droppe saliv, som kanske hamnar i ens mungipa. I vanliga fall låtsas man inte om det, man kanske väntar en stund innan man torkar bort stänket. Lite diskret, så det inte ska kännas pinsamt för salivstänkaren. Men nu kan vad jag förstår lite saliv som flyger iväg bli direkt livsfarligt.

– Men pappa, om man använder munskydden på fel sätt, då kan det hela bli värre.

– Jaså? Kan de inte lära ut hur man ska använda skydden på rätt sätt då? Det finns inte så mycket man kan göra fel med ett enkelt skydd, tänker man. Jag skulle önska att du talar med föreståndaren om saken. Det känns inte bra det här!

– Fast om man förlitar sig till hundra procent på olika skydd, då riskerar man att missa andra saker som är viktiga i sammanhanget.

– Tja, det hade hur som helst gjort mig mindre orolig. Snälla, du kan väl be dem använda munskydd när de kommer till mig. Och om du kunde skaffa ett till mig också! Så skyddar vi varandra!

– Menar du att både du och hemvårdaren ska ha munskydd … men pappa, om det inte har konstaterats att någon är sjuk, då ska man inte använda skydd …

– Det skadar väl inte att gå efter försiktighetsprincipen!? Hur tror folk att man blir så gammal som jag – jo, bland annat genom att följa försiktighetsprincipen!

– … och om någon uppvisar symtom, ska den personen stanna hemma.

– Du vet väl att man kan smittas utan att man har några symtom! Och tänk på att det kommer nya hemvårdare hela tiden. Timanställda främlingar som kanske inte stannar hemma för lite snuva. Hur ska jag kunna lita på alla dessa nya som kommer hem till mig, som jag inte känner, som ofta inte ens pratar svenska? Det måste väl gå att göra något som kan minska risken? Till exempel dra ner besöken till ett minimum, bara hjälpa mig med det absolut nödvändiga. Och testa hemvårdarna. Och ge dem åtminstone munskydd – du skulle väl kunna sy ett par till mig i värsta fall? Snälla, du kan väl tala med dem!

– Pappa, lyssna nu. Du tillhör de äldre-äldre, och det är högsta prioritet att skydda de äldre-äldre. Det har man varit väldigt tydliga med. Men man ska göra det på ett sätt där man verkligen vet att det fungerar. Och metoderna måste vara desamma, beprövade och utvärderade, överallt samtidigt. Hur skulle det se ut om bara några skyddades av munskydd om inte alla har tillgång till samma förmåner? Om bara de informationsstarka – som du lilla kloka pappa – med kunskap om hur sjukdomen smittar, fick en annan och bättre sorts behandling än alla andra gamlingar?

– Men snälla du! Du som jobbar som kommunikatör på en myndighet och allt. Ni kan väl sprida detta enkla budskap till alla. Det kan väl inte vara så svårt!

– Alltså, vi vill inte skicka signalen att munskydd är hela lösningen.

– Men för helsicke, det är som att prata med en vägg! Hur blev det så här? Som en mardröm! Och när blev jag omyndigförklarad? Den lilla detaljen glömde ni nämna. Var det i samma stund som jag började ta emot hjälp från samhället? Hjärtlös är vad du är! Snälla, låt mig få bo hos er tills man har forskat fram ett botemedel! Jag ska inte vara till besvär! Nej, lägg inte på! Jag kan bo i stora klädkammaren! Lägg inte p…

Marita Palm bor i Lund och jobbar som översättare i det egna företaget Lexita AB.