IDÉ OCH KULTUR Författaren Einar Askestad slår på bilradion och hör Bob Dylans sexton minuter långa nya och mycket uppmärksammade sång ”Murder Most Foul”, och inspireras till att skriva en dikt om en epok och dess kanske främste talesman.

elegi över en elegi

en epok som var sig själv nog
gick i graven
med sin sjungande symbol

en epok som gått upp i sig själv
och nu sörjde sig själv
i monotona ord

Bob Dylan sjunger sig själv
sjunger Bob Dylan
rundgång, implosion
in i det sista gick en värld under
av sig själv

spegelbilden som fick eget liv
teven, filmen
han stirrar in i sig själv
ser sin början och sitt slut

han läser sina rader
för en publik som läser sig själv
i varje ord

i detta nu
finns inte jag och du

förlorad i bild
i en sång utan slut

vinylen ersatt med luft
upplöst i sin egen blick

en epok utan framtid
utan dåtid, utan tid

sentimentalt, självmystifierande
en slags generositet i snålhet
ett tillkortakommande
med apostrof

ensam stod han där
i sin förälskelse
i sin dröm
i sin spegelbild

alltid för sent
för att se dig och mig
och inte bara sig

progressivitet, frihet
orden spretade iväg
i spegelbilden som förblev sig själv

”tro, hopp och kärlek”
ja, men endast en redan död
behöver svärma
för verklighet

det mest ohederliga mordet
stod åskådaren för
förfallet
kommentaren till kommentaren
journalisten, världsförbättraren

domedagen har redan varit
sjunger trubaduren
som tror att hennes tid
är den sista

men en ny sång skall komma
då Bob Dylan
mumlat färdigt epokens sista ord

en sång som vet att allt hör hemma

en sång som ingen sång är

en sång som inrymmer tystnad
ett leende utan publik

en värld, ingen scen

du och jag i verklighet

einar askestad

Einar Askestads senaste bok är ”Så enkla är orden”, från 2018, som belönades av Svenska Akademien. I höst utkommer ”Ting”, en lyrisk-filosofisk bok om att höra-hemma, om att till-höra.

Richard Sörman är redaktör för avdelningen IDÉ OCH KULTUR.