I en skarpt formulerad artikel i Axess skriver Jörgen Huitfeldt att den svenska journalistkåren har behandlat en rad påståenden om vår omfattande invandring som konsensuella sanningar fast deras uppgift snarare var att granska och kritisera dem. Journalisternas problem, menar Huitfeldt, är de är idealister som inte vill tala illa om något så fint och angeläget som flyktingmottagning. Det finns dock en komponent i det hela som Huitfeldt inte nämner och det är frågan om vilken invandring vi har haft: vilka människor har kommit hit? Det journalister allra mest värjer sig mot är nämligen detta otänkbara och förbjudna som består i att ”ge rasisterna rätt”.

I en nyligen publicerad artikel i Axess, ”Sanningen svider”, diskuterar journalisten Jörgen Huitfeldt – till vardags chefredaktör på Kvartal – svensk medias underlåtenhet att rapportera om invandringens negativa effekter. Jörgen Huitfeldt har själv arbetat i många år på Sveriges Radio och bör rimligtvis ha en god insyn i hur hans före detta kollegor tänker.
Huitfeldt hänvisar till en undersökning gjord av SOM-institutet 2016 enligt vilken 65 procent av tillfrågade svenskar helt eller delvis instämde i påståendet ”Svenska medier berättar inte sanningen om samhällsproblem förknippade med invandring.” Siffran hade då ökat märkbart jämfört med 2015 då 54 procent höll med. Däremellan hade vi haft flyktingkrisen hösten 2015 och den skönmålning av asylinvandringen som svenska politiker och media unisont då hade ägnat sig åt.

Huitfeldt är skarp i sin kritik. En hel rad påståenden har sedan dess cirkulerat i debatten, menar han, som accepterats som konsensuella sanningar av journalistkåren fast de egentligen borde ha problematiserats eller rent av behandlats som irrelevant struntprat. Det handlar till exempel om att asylinvandringen skulle vara ekonomiskt lönsam eller att asylinvandrarna skulle ha en hög utbildningsnivå. Journalisterna har inte ifrågasatt den här typen av påståenden utan ofta bara återrapporterat dem. Frågan är då varför svenska journalister inte har gjort sitt jobb.

Jörgen Huitfeldt säger att han sällan eller aldrig har stött på journalistkollegor som medvetet velat desinformera sin publik. Visst har det funnits kollegor som ägnat sig åt ideologiskt missionerande, men det har tillhört undantagen. Och jag tror honom. Det handlar inte om en medveten vilja att ljuga utan snarare om en naiv oh idealistisk drivkraft att göra det goda och det rätta.

Huitfeldt skriver: ”Sverige är visserligen världens kanske mest sekulariserade land. Men det innebär inte att det djupt mänskliga behovet av att tro på något större – en idé, en moralisk värdegrund, något som definierar mig som människa – har upphört. Och på vissa områden i samhällsdebatten finns detta med. Man vill helt enkelt inte tro på uppgifter om att invandring inte lönar sig ekonomiskt, att den inte behövs för att förbättra vår åldersstruktur eller att det inte i första hand handlar om migranter som vår arbetsmarknad behöver. Man vill inte ta till sig sådana uppgifter. Och man vill inte heller sprida dem. Detta eftersom man har en övertygelse, ja eftersom man sedan barnsben har lärt sig, att invandring, även om den kan innebära en del svårigheter i början, är något som i grunden är bra. Något som vi måste ha och som gärna får vara stor.”

Jag tror det ligger mycket i det här. Jag hör inga intrigerande lögnare när jag lyssnar på Studio Ett i P1. Jag hör moraliskt drivna skolfröknar som dag ut och dag in bemödar sig om att upprätthålla anständighet och rättfärdighet. Däremot tror jag att förståelsen kan fördjupas och preciseras. För det handlar inte bara om invandring i allmänhet, utan närmare bestämt om vilken invandring vi haft.

Låt oss tänka för ett ögonblick att en miljon vita högerkristna från den amerikanska Mellanvästern hade kommit till Sverige under den senaste tioårsperioden. Med sig hade de tagit en stark gudstro, en bibehållen amerikansk identitet och dessutom en påtaglig ovilja att ta till sig våra svenska värderingar gällande jämställdhet och individuell frihet. De hade fått med sig sin syn på vapenlagar och i vissa fall också sina vapen. De hade startat friskolor där lärarna ifrågasatte evolutionsteorin. De hade behållit sin restriktiva syn på sex före äktenskapet, sin traditionella syn på manligt och kvinnligt, och några av dem hade krävt att få be till Gud på arbetstid. Dessutom hade de börjat bygga stora kyrkor med hjälp av amerikanska pengar som kunde spåras till judisk-kristna lobbygrupper.

Tror vi för ett ögonblick att svensk media hade ställt sig positiv till en sådan invandring? Naturligtvis inte. Det är inte invandringen i sig som är problemet men vilken invandring vi har haft.

En amerikansk gängkriminalitet – om vi nu kan föreställa oss någon sådan – skulle aldrig ha bortförklarats med hjälp av sofistikerade teorier om segregation och utanförskap. Vänstermedia hade blivit galna när amerikanarna hade krävt att deras barn skulle slippa sexualundervisningen i skolan. Och någon förståelse för traditionalistiska mormoners praktiserande av månggifte hade vi nog knappast sett. Alla hade inte haft lika värde i det svenska samhället efter en sådan invandring. Vi hade inte förväntats öppna våra hjärtan för de vita amerikanerna. Och det svenska samhällets fel och brister hade inte framställts som huvudsaklig orsak till de bibelläsande och Trump-röstande amerikanarnas ovilja att ”integrera sig” och bli svenskar. Istället hade man talat om ett hot mot Sverige, mot våra värderingar, mot våra framsteg. Trump och hans medfinansiärer skulle ha framställts som farliga intrigmakare som ville ta över vårt land. Antagligen i maskopi med Putin.

Så vad handlar allt det här om då? Svaret är att det handlar om vårt paradoxala förhållande till människor och kulturer som vi i grunden uppfattar som underlägsna oss själva! Den självcensur som Jörgen Huitfeldt talar om i sin artikel är ett uttryck för ett djupt verkande moraliskt förbud att på något sätt antyda att vi som svenskar och västerlänningar är överlägsna människor och kulturer som av olika anledningar inte åtnjuter samma status som vi själva. Det kan handla om skillnader när det gäller rent mänskliga kvaliteter, men också om skillnader på kollektiv nivå mellan kulturer och religioner eller mellan vår respektive förmåga att upprätthålla ett demokratiskt och anständigt samhälle.

Det är omöjligt att här och nu bena ut alla aspekter av den här problematiken. Vi har diskuterat det så många gånger här på Det Goda Samhället. Vilka är de reella skillnaderna mellan olika kulturer? Vilken roll spelar religionen? Varför är vi så övertygade om vår egen förmåga att klara av vilka motgångar som helst? Vilken roll spelar det välfärdsindustriella komplexet för flyktingpolitiken? Varför tar vi emot människor som vi sedan måste satsa resurser på att ta hand om? Och varför har det varit så förbjudet att ta i frågan om invandrarnas överrepresentation i brottsstatistiken? Och så vidare, och så vidare.

Jag ville bara framhålla att Huitfeldt har rätt i sin analys av journalistkårens rosenkindade idealism, men att resonemanget blir ofullständigt om vi inte lyfter in det viktiga faktum att vi talar om en immigration från dysfunktionella länder med låg samhällelig och kulturell status. Och det verkliga problemet, pudelns kärna, blir här till syvende och sist att all rapportering om att invandrarnas brottslighet, om hedersvåld, om oönskade demografiska förändringar, om ”utmaningar” i skolan och vården kan uppfattas som bekräftelser på något så fruktansvärt att ingen ens vågar formulera det: ”rasisterna hade rätt”.

Det är det som är det verkliga problemet. Inte ens jag vågar skriva det utan att lägga in en brasklapp: jag säger inte att några verkliga rasister har rätt i någonting, men jag säger att journalister, liksom politiker och många vanliga svenskar, tycker att det obehagligt med en negativ rapportering kring immigrationen av människor från Afrika och Mellanöstern av den enkla anledningen att en sådan rapportering verkar bekräfta riktigheten av det något vi lärt oss betrakta som den mest orättfärdiga av alla fördomar.

BILD: Jörgen Huitfeldt och kollegor. ”Studio ett”, Sveriges radio.