Sverige befinner sig, liksom övriga länder, i krig. Fienden är coronaviruset. Han vill döda så många människor han kommer åt. Om du inte tror att det är ett riktigt krig kan du jämföra dagens tidningar med dem som trycktes under andra världskriget. Då handlade tidningarna inte bara om kriget men det gör de nu.

Människorna kan försvara sig genom att gömma sig för hans anfall. Han skjuter inte så långt men han lägger försåtliga och osynliga mineringar på de mest oväntade ställen. Människorna kan också försvara sig mot hans mordlust genom att omsorgsfullt vårda sina sårade kamrater.

I krig finns det frontsoldater som befinner sig i närkontakt med fienden. Bakom dessa frontsoldater står en hel industri av vapenleverantörer och materielproducenter och stödresurser. Allt har i förväg planerats av en generalstab och en överbefälhavare som i fred har övat sig och tränat trupperna för krig.

Det förekommer att soldater deserterar. Om de blir infångade, vilket de blir, så ställs de inför ståndrätt och arkebuseras. Att soldater deserterar beror antingen på att de är fega eller att de ger uttryck för en allmän känsla bland soldaterna att de satts på ett omöjligt uppdrag eftersom generalstaben och överbefälhavaren inte förmått förbereda kriget eller ge frontsoldaterna det stöd de borde kunna förvänta sig.

I det senare fallet förvandlas de enskilda deserteringarna ibland till ett uppror. Miljoner ryssar svalt och dog under första världskriget och de ryska soldaterna led i skyttegravarna. Missnöjet ledde till politisk oro och så småningom till revolution. De ryska härskarna inklusive krigsmakten hade inte förberett landet och soldaterna tillräckligt väl.

Frontsoldaterna i dagens krig mot viruset är sjukvårdens personal. För några veckor sedan skrev jag så här:

En bekant som är läkare säger att sanningens minut kommer för läkarkåren om coronaviruset, som många befarar, slipper loss och överfaller Sverige som en vildsint skogsbrand. Läkarna och den övriga sjukvårdspersonalen står längst fram vid fronten mot fiendeviruset. I sjukdomstider är dödligheten förhöjd i dessa yrken. Kommer de att ta den kampen eller kommer de att desertera genom sjukskrivning?

Nu har fackförbundet Kommunal utlyst skyddsstopp på en epidemiavdelning på Östra sjukhuset i Göteborg. Det är att desertera från frontsoldaternas huvuduppgift. ”Risken för exponering av smitta vid dessa arbetsmoment är stor, och personalen känner sig otrygg och mår väldigt dåligt när de inte har tillräcklig skyddsutrustning”, säger Kommunals lokala ordförande.

Hur ska vi bedöma det här? Handlar det om feghet och abdikation från sjukvårdskallets självklara krav – frontsoldater kan dö! – eller ska vi betrakta det som ett legitimt uppror mot en försumlig generalstab?

Jag tror båda. Det är ingen tvekan om att Sveriges en gång stolta och ansvarskännande professionella yrkeskårer som läkarna och sjuksköterskorna – för att inte nämna skollärarna i sina urblekta t-skjortor och foppatofflor – har förlorat sin pliktkänsla (liksom de flesta andra svenskar). Sjukvårdspersonalens främsta uppgift är inte att rädda sig själv utan att rädda andra. Men det är lika uppenbart, tror jag i alla fall, att coronakrigets generalstab och överbefälhavare Folkhälsomyndigheten respektive generaldirektör Johan Carlson och subalternen Anders Tegnell – som han skickar fram för att konfrontera soldaterna och den skrämda befolkningen – har varit minst lika försumliga som någonsin den tsaristiska arméns högsta befäl.

(Att Kommunal plötsligt utlyste skyddsstopp är desto mer förvånande för den som, liksom jag, kvällen före såg en coronadebatt på statstelevisionen där en läkarrepresentant för epidemikliniken på Östra sjukhuset i Göteborg förklarade att allt var lugnt och i sin ordning. Det säger kanske något om statstelevisionens tillförlitlighet.)