I sitt installationstal som nyvald amerikansk president mitt under depressionen år 1933 sa Franklin Delano Roosevelt följande:

Först av allt vill jag framföra min fasta tro att det enda vi behöver vara rädda för är rädslan själv… en namnlös, orimlig, oberättigad skräck som förlamar alla behövliga försök att förvandla tillbakagången till framgång.

Jag undrar om motsvarande inte gäller även samtiden. Siffrorna säger mig det. Den förväntade ekonomiska nedgången i coronasmittans spår är, tror jag tills någon har övertygat mig om motsatsen, en helt psykisk grej grundad i utbredd panik och ångest – men därför inte mindre reell av samma skäl som att psykiskt sjuka människor kan orsaka sig själva allvarliga skador. Förklara för mig om jag har fel, vilket jag önskar att jag har, ty annars har hela samhället blivit bindgalet. Förhoppningsvis har samhället förstått något som jag inte har begripit.

Låt oss anta det värsta scenariot. Sjuttiofem procent av Sveriges folk blir smittade av coronat. Det är 7 500 000 personer. Hälften av dessa visar symtom. Fyra procent av dessa dör. Det är högt men någorlunda realistiskt räknat. Det skulle betyda 150 000 döda. Det är många människor med tanke på att dödens årsskörd i Sverige brukar omfatta 90 000 personer.

Låt mig anta att 80 procent av de 150 000 döda är pensionärer som inte arbetar eller yngre multisjuka som inte heller arbetar. Jag inte säker på om det är ett realistiskt antagande. Det skulle betyda att tappet av arbetskraft är 30 000 personer.

De 96 procent av de 3 750 000 personer av symtomfallen som inte dör är borta från jobbet, antar jag, i två veckor per person. Det motsvarar 150 000 manår. Det totala arbetskraftsbortfallet blir därför, inklusive de döda som haft arbete, 180 000 manår eller personer (jag antar att alla arbetar heltid).

180 000 personer motsvarar ungefär 3,5 procent av arbetskraften i Sverige. Det är klart att det skulle medföra ett avbräck för ekonomin men jag kan inte se motiv för de skräckkänslor som idag frammanas avseende företagens framtid. 3,5 procent färre i arbete är ungefär som om arbetslösheten ökade med mindre än tre procent (eftersom arbetskraften är större än det antal som befinner sig i jobb) till uppemot tio procent. Det är ungefär som år 2009. Förhållandena det året var visserligen bistra men samhället var inte panikslaget som idag.

USAs kongress diskuterar ett krispaket som kostar fem procent av BNP. I Sverige talar vi om krispaket som kostar tio procent eller mer av BNP och framstående förståsigpåare förklarar att det inte räcker. Långt ifrån.

Jag ser hur skräckens psykologi fungerar i företagen. Alla förutser ragnarök eftersom det inte går en timme utan att media med fasa varnar för ekonomiskt sammanbrott. Samtliga 32 sidor utom tre annonssidor i Dagens Nyheter den 26 mars handlar uteslutande om viruset. Sådant påverkar sinnena. Ett företag där jag har viss insyn har redan varslat all personal som förberedelse för ett förväntat sönderfall. Trygghetslagarna gör att personalen genast måste sägas upp så att företagen inte står med onödiga lönekostnader när den förutsedda orkanen kommer. Stämningarna sprider sig. Sedan förökar sig varslen och uppsägningarna och rädslan. En undergång utan mycket reellt fundament förverkligar sig själv genom ett självförstärkande psykiskt kretslopp.

Roosevelt skulle med fördel komma tillbaka och övertyga oss om samma sak han försökte med vid installationstalet, nämligen att det enda – kanske inte det enda men det mesta – vi behöver frukta är fruktan själv.

I det perspektivet inser man att alla försök att hindra människor att gå till jobbet är att medvetet förvärra den psykiskt och ekonomiskt nedåtgående spiralen. Vi skjuter oss i foten av rädsla för att få gikt.

En bättre lösning är förstås, vilket jag tjatat om flera gånger, att som WHO föreslår testa folk hela tiden och isolera alla sjuka man kommer åt så att de friska vågar gå till arbetet.

Förklara nu att jag har fel, tack.