Jimmie Åkesson är en mycket skicklig politiker. Just nu ligger han lågt. Det gör han rätt i. 1968 går i repris.

Ännu en bra bit in på sommaren var regeringen och socialdemokratin i gungning, Så kom Sovjets invasion av Tjeckoslovakien och S fick egen majoritet i andrakammarvalet på hösten.

Jag kommer ihåg hur omvälvande det var. På natten var Krister Wickman (dåvarande finansministern) den första i regeringen som fick veta vad som höll på att hända – av radio Hilversum. Han satt och lyssnade på musik från stationen när han arbetade på natten.

På morgonen stod jag i det vackra solskenet bland pendlarna på perrongen i Kallhäll, där jag då bodde, och lyssnade på nyheterna från medburna reseradior, som nu oavbrutet strömmade ut också från den svenska statsradion.

Nu, under pandemin, är det likadant. Förtroendet runt om i Europa stiger för politiker som nyss ansågs som hjälplöst förlorade. Säkert sker det också i Sverige, även om inga siffror ännu kommit.

Man kan dra två slutsatser av detta.

Den första: samhällsomdanare behöver en stabil politisk miljö att slåss mot. Är institutionerna – allihop – i gungning blir folk rädda och tyr dig till just dessa institutioner, det bestående.

Den andra: Jimmie Åkesson är en skicklig politiker. Han har tid att vänta, tills skräcken lagt sig och folk börjar bli förnuftiga igen.