MOHAMED OMAR: Mångkulturell kommunikation under coronakrisen

Just när coronakrisen kommit igång på allvar var jag  vårdcentralen i ett ärende. Det var på morgonen torsdagen den 19:e mars. En ovanlig syn mötte mig i entrén. En sjuksköterska stod bakom ett bord och frågade alla besökare om de hade bokat tid. Hade de inte någon tid bokad fick de inte komma in. På bordet stod en flaska handsprit. Alla besökare uppmanades använda den.

Jag uppgav mitt ärende, tvättade händerna i spriten och gick in. Sjuksköterskan var ung, blond, söt och trevlig. När jag var på väg hem igen efter besöket stannade jag en stund på apoteket i entréhallen. Jag skulle köpa några saker. Då får jag hör en arg röst. Jag går ut och ser att den unga sjuksköterskan har blivit utbytt mot en kraftig man. Den arga rösten är dock inte hans. Den tillhör en ung mörkhyad man – jag gissar att han har somalisk bakgrund – som vägrar att lämna vårdcentralen.

Den blonda och söta sjuksköterskan står vid sidan om och ser på. Den manlige sjukskötaren försöker få den arga mörkhyade mannen att gå eftersom han inte bokat tid. Han går till slut. Men det var inte lätt. Mångkulturell kommunikation kan vara besvärlig.

Händelsen får mig att fundera på om inte coronakrisen kommer att leda till många mindre trevliga kulturmöten av detta slag, eller värre, på landets sjukhus och vårdcentraler. Jag tänker också på kostnaden för information om viruset på arabiska, dari, somaliska och andra stora invandrarspråk. Och för alla tolkar som måste kallas in för att översätta när den mångkulturella kommunikationen kollapsar. Många som har kommit hit från Afrika är analfabeter.

Vårdpersonal i Det Nya Sverige blir redan hotade och förolämpade. En artikelserie i Smålandsposten beskrev situationen i två sjukhus i Region Kronoberg. En missnöjd patient kallar personal för rasist, fitta och hora. En anhörig hotar med stryk om patienten skrivs ut. En som får vänta på svar från röntgen hotar med att hämta en kalasjnikov ”så att det går lite fortare på det här stället”.

Ibland får man höra från massinvandringens försvarare att asylinvandrarna ”räddar välfärden”. Utan dem skulle vården fungera sämre. Varje svensk som inte är blind fattar att detta är humbug. Det kommer fler vårdbehövande än vårdare. Man hittar större andel ”rasifierade” i väntrummen än i läkarkåren.

Nu har dessutom den granskande bloggaren Rebecca Weidmo Uvell tagit fram siffror som tillbakavisar myten: ”Flyktinginvandring räddar inte vården” (6/3 2020)

Hon visar att vårdpersonalen framför allt består av ”svenskbakgrundare” och  folk från andra EU-länder:

Men att säga att en stor flyktinginvandring är nödvändigt för att rädda vården är helt enkelt inte sant då varje individ som kommer hit också har vårdbehov och har de familj räcker ändå inte händerna för att väga upp.

Det finns argument för och emot en stor flyktinginvandring. Men inget av de argument som rör att rädda välfärden håller.

Tvärtom ökar trycket på välfärden vård, skola och omsorg för varje uppehållstillstånd som beviljas såvida inte personen specifikt arbetskraftsinvandrat hit för att jobba inom vården och denne inte har en familj med sig.

Av kommunernas kostnader är den absolut största kostnadsposten som rör migrationen inte försörjningsstöd som man kanske kan tro utan just alla dagisplatser, skolplatser, speciallärare, omsorgspersonal etc man behöver.

Det hade så klart varit smartare om vi satsat på sjukvården i stället för att belasta den genom massinvandring av vårdbehövande från Afrika och Mellanöstern. Då hade vi stått bättre förberedda när krisen kom.

BILD: Rinkeby torg, en symbol för det mångkulturella Sverige.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan visa din uppskattning genom att donera via swish till 0760078008 (Eddie)

Mohamed Omar