OPINION När coronaviruset lamslår Sverige är det intressant att se hur kyrkorna hanterar krisen. Både svenska respektive katolska kyrkan iakttar de föreskrifter som kommit från Folkhälsomyndigheten, vissa kyrkor erbjuder gudstjänst via nätet och en del församlingar erbjuder också hjälp och stöd till människor i riskgrupp, som inte vågar ge sig ut och handla mat.

Men det finns också ett annat sätt att se på viruset, något som katolska kyrkans biskop Anders Arborelius ger prov på i ett brev, som publicerats på katolska stiftets hemsida. Han knyter helt enkelt samman coronaviruset med den kristna fastetiden, som pågår just nu och fram till påsk, genom att lägga in en religiös aspekt på pandemin:

”Det är knappast en tillfällighet att vi just under denna fastetid konfronteras med corona och allt vad det kan innebära. Fastetiden är en tid då vi får vända oss bort från allt som är oväsentligt och ta livet på större allvar. Corona innebär också att vi måste välja bort mycket av det som vi har sett som självklart och nödvändigt. Fastetiden vill hjälpa oss att gå ut ur vår själviska bubbla och tänka mer på vår nästa och hennes bästa. Corona gör oss medvetna om vår plikt att göra allt vad vi kan för att våra medmänniskor inte skall fara illa”, skriver biskopen.

Det är så mycket som är fel här att det är svårt att veta var man ska börja. Påståendet att viruset hänger ihop med den kristna fastetiden, som sänt av Gud. Det tvärsäkra antagandet att människor generellt lever i en ”självisk bubbla” och därmed behöver en farsot för att bli bättre medmänniskor. Men det slutar inte där. Corona utmålas också som ett slags frälsare som, genom lidandet, ska göra människorna fria:

”Fastetiden inbjuder oss att leva återhållsamt och måttligt när det gäller mat och dryck, nöjen och tidsfördriv. Corona gör det lättare för oss att inskränka oss till det mest nödvändiga.”, skriver han.

Lättare för vem? Knappast för de äldre som får viruset i alla fall. Och vet verkligen inte den katolske biskopen att mängder med svenskar redan nu är tvungna att inskränka sig till det mest nödvändiga? Eller har han en så dålig förankring i verkligheten att han tror att alla svenskar lever i överflöd och lyx?

”Fastetiden betonar vårt totala beroende av Guds nåd och barmhärtighet. Corona hjälper oss att se vår mänskliga vanmakt och oförmåga.”, fortsätter biskopen.

Vanmakt? Oförmåga? Jag skulle snarare säga att coronakrisen har väckt både handlingskraft och förmåga, inte bara hos sjukhuspersonal, smittskyddsexperter och andra i nyckelpositioner utan även hos mängder med privatpersoner som idag gör fantastiskt goda gärningar – och helt utan baktanken att de ska hålla sig väl med Gud och säkra sin plats i himlen.

Biskopen skriver vidare:

”Fastetiden hjälper oss leva enklare och inte slita ner skapelsen. Corona ger natur och klimat en ny chans. Så kan vi fortsätta att se allt slags paralleller, som genom Guds försyn kan få oss att begrunda vad livet egentligen går ut på”. Han menar också att ”denna kombinerade faste- och coronatid faktiskt bli en tid av nåd och djupare eftertanke.”

Kristen fasta i kombination med en pandemi som tar livet av gamla och sjuka ska alltså inte bara göra oss till bättre människor utan också rädda klimatet. Hur? Genom att fler gamla dör i snabbare takt? Genom att flygbolagen går i konkurs så att ingen längre kan förorena klimatet med flygresor? Genom att tiotusentals blir arbetslösa enbart i Sverige?

En svensk katolsk präst, som är av liknande uppfattning, skriver på Facebook:

”Många av oss är tvungna till att stanna upp. Evenemang, resor och möten avbokas. Om man får fråga så: Kan det inte bli ett nyttigt uppehåll som får den jäktade människan att tänka efter om hon och hennes samhälle är på rätt väg?”

Det är så förnumstigt att man inte vet om man ska skratta eller gråta. Och det blir ännu värre. Han tycker nämligen att det finns en viss poäng i pandemin och tror att den kan ”bli anledning till en noggrann samvetsrannsakan: Hur lever vi? Vilka värderingar håller vi högt? Vad kostar vår livsstil, inte bara ekonomiskt utan också mänskligt och andligt? Vad satsar vi på i vårt liv?”

Samma skuldbeläggande här, alltså, och inte en tanke på att vanligt folk har fullt upp med att försörja sig själva och sina nära och kära. Man kan undra vad som anses mer lämpligt att satsa på här i livet. En prästkappa? En biskopshatt? Ett nunnedok?

Det är i stort sett omöjligt för en modern människa att sätta sig in i vad för slags tankegångar som ligger bakom de här två verklighetsfrånvända texterna. Det är dessutom svårt att bortse från den beskäftiga tonen, och det högst otidsenliga syndatänket. Coronaviruset blir helt enkelt ett slagträ i argumentationen för tron, precis på samma sätt som farsoter i forna tider blev ett sätt att peka finger åt människor och avkräva dem större lydnad mot kyrkan.

Men moralistiska pekpinnar mot vanligt folk, som inte gör annat än försöker leva sina liv i fred och frihet, klingar alltid falskt. Alldeles i synnerhet när de kommer från människor som har till yrke att vara goda kristna.