REPORTAGE En kväll häromdagen var jag på macken för att handla en grej. När jag står i kassakön kommer en romsk man in. Jag ser att han är rom på det typiska utseendet och de typiska kläderna. Han har svart hår med Elvis-polisonger och är klädd i skinnjacka och ”finbyxor” i gabardin. Det var med andra ord ingen EU-tiggare utan en av våra egna romer.

Romen säger till kassören att han har tappat sitt kreditkort och vill betala sin tankning med swish. Det får han inte, säger kassören. Jag erbjuder mig att hjälpa till. Så jag ger honom mitt nummer.  Han ringer någon, pratar på finska och strax plingar 500 kronor in på mitt konto. Jag betalar hans bensin med mitt kort. Den gick på omkring en hundring.

Jag tänker inte säga vad personen som swishade mig hette. Dels för att jag inte vill hänga ut honom och dels för ni inte kommer att tro mig: det låter för stereotypt för att vara sant.

Nu säger mannen med Elvis-polisonger och gabardinbyxor att han vill att jag ska ta ut de resterande fyra hundra i kontanter. Kassören nekar. Macken har inte tillräckligt med kontanter. Då hettar det till. Den romske mannen blir förbannad och ryter: ”Du tror att det är svarta pengar, va? För att jag är zigenare!”

Situationen känns hotfull. Den romske mannen hytter med sin näve och jag får en skymt av den blänkande guldklockan.

Kassören står på sig. Det slutar med att jag swishar tillbaka pengarna som blev kvar till kontakten med det stereotypa namnet.

Jag ber den romske herrn att lugna sig. Han lyssnar på mig, förmodligen för att jag hjälpt honom och därför inte kan lida av zigenarfobi (eller heter det antiziganism?) Han går iväg och muttrar svordomar.

Trots att han var arg just denna kväll får jag ändå intrycket att den romske mannen till vardags är en sympatisk människa. Jag uppfattade både jovialisk humor och klipskhet i hans mörka ögon.

Varför hjälpte jag denne okände man med Elvis-polisonger? Allt gick så snabbt. Jag tänkte inte efter så noga. Kanske för att bli en erfarenhet rikare? Kanske för att jag vet hur det känns att tappa sitt kort?

Hade jag varit en äldre svennetant hade jag nog varit försiktigare. Sådana blir gärna utsatta för bedrägerier. Men en man i min ålder och i fin form… Dessutom mörkhårig med ett ganska sydländskt utseende. Hur skulle den romske mannen kunna veta att jag inte hade en klan bakom mig, som, om han bedrog mig, skulle kunna spåra upp honom och ta hämnd?

Just detta är förresten en fördel med att vara mörkhårig och ha ett ganska sydländskt utseende. Man löper mindre risk att rånas av mångkulturella värstingar. Ser de en blond och blåögd kille kan de vara så gott som säkra på att han inte har folk som kan backa honom. Hans ”folk” är polisen och polisen är värstingarna inte rädda för. När de ser mig blir de osäkra. Kanske är jag en svenne utan något folk, eller kanske är jag en blatte med en massa ”kusiner”? Bäst att inte ta risken.

Nu pratar jag alltså om värstinggäng från Orten, inte om romer. Jag är ingen expert på romer, men de är knappast kända för att råna i gäng. Varken förnedringsrån eller vanliga rån.

Varför ville den romske herrn på macken ha kontanter? Jag vet inte. Kanske var hela operationen verkligen ett sätt att tvätta svarta pengar på ett sätt som jag inte begriper. Eller så behövde han kontanter för att stoppa i ett kuvert och ge till sin brorson på födelsedagen …

Dock är det intressant hur fort man tar till rasistkortet så fort man inte får som man vill. Detta har våra inhemska, nordiska romer i sina ”finbyxor” gemensamt med våra nysvenska värstinggäng i sina Adidasoveraller.

Att bli nekad kontanter på mackar och kiosker är knappast ovanligt. Jag blir nekad trots att jag varken har Elvis-polisonger eller gabardinbyxor. Och det beror inte på att jag är mörkhårig. Mina blonda vänner blir också nekade. Jag tror att det faktiskt var som kassören sa: han hade ont om sedlar.

Rörande romernas klädsel hittade jag följande roliga kommentar i en gammal tråd på Flashback:

Det finns någonting väldigt fascinerande över de manliga romernas orgier i gabardinbyxor och koftor. Det är som en slags folkdräkt.

Kläderna signalerar en slags svunnen tid, en magisk miljö som hämtad ur en Roy Anderssonfilm; inrökta soffgrupper, brännmärken i heltäckningsmattan, groggbord och kassettband med tango, mynttelefoner i garderoben på Scandic Hotell utanför Norrköping. Fyllegräl, svartvita radiobilar med snutar i läderjackor. En smällkall februarinatt 1973. Vackert.

(Flashback, ”Finska romer, gabardinbyxor och väst”, 7/10 2006)

BILD: Elvis Presley med sina berömda polisonger. Till skillnad från våra romer var Elvis dock inte naturligt mörk, utan färgade sitt hår.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan visa din uppskattning genom att donera via swish till 0760078008 (Eddie)