OPINION I en tidigare artikel beskrev jag inverkan av könsdysfori (transsexualism) på sporter och de effekter detta fått. Frågan om transkvinnors – en transkvinna är en man som förvandlat sig till kvinna – deltagande i kvinnliga sporttävlingar har uppmärksammats särskilt i USA, där transkvinnor börjat knuffa undan biologiska kvinnor från ledande positioner i vissa sporter. Faran har blivit alltmer uppenbar, att ledande sportkvinnor utsatta för sådan konkurrens kommer att förlora sina möjligheter att vinna tävlingar, få uppmärksamhet i media och ekonomiskt (träningsbidrag, annonsering) kompenseras på liknande sätt som männen.

De under lång tid tillkämpade jämlikhetsvinsterna kommer att tas över av transkvinnor, som genom sina biologiska egenskaper har unika fördelar. En transsexuell läggning/syn samt viss sänkning av testosteron-nivån eliminerar inte huvuddelen av den manliga biologin, som ger fördelar. En viss typ av radikalfeminister (Trans-Exclusionary Radical Feminists (TERFS)) ser därför denna invasion av kvinnosporterna främst som ytterligare ett utslag av manligt privilegium och motarbetar den hårt. Andra typer av feminister har åsikter, som varierar.

Detta är naturligtvis tragiskt för sportkvinnor och flickor, som på många sätt förlorar fördelar samt också skälet att försöka nå excellenta sportresultat. Motivationen att tävla försvinner. Men sport är kanske ändå mindre viktigt än andra effekter av transsexualism på samhället.

En klar fara är, att den starkt ökade uppmärksamheten på könsdysfori har oönskade sidoeffekter. Särskilt unga människor som är osäkra på sig själva, sina egenskaper och situation i livet och med kanske låg kunskap om sexrelationer, är utsatta. De kan genom det ökade intresset, uppmärksamheten i media om företeelsen och förekomsten av indoktrinerande grupper påverkas att tro, att de lider av könsdysfori, det vill säga känslan av att kroppen inte har det kön personen anser sig tillhöra.

Särskilt olyckligt är, att kulturmarxister sett möjligheten att utnyttja transsexuella som en av utvalda offergrupper lämpliga för aggressiv identitetspolitik. Könsdysforikerna har i det sammanhanget dessutom ansetts ha en särskilt svår ställning och har då bland grupperna av offer ibland höjts till toppen av skalan avseende utsatthet (även över muslimer och svarta). Både graden av uppmärksamhet – kanske även bearbetning – och gruppens offerstatus kan därför tilltala individer med lågt självförtroende och i en livssituation enligt ovan. Att välja denna könsidentitet ger omedelbar uppmärksamhet och leder även till en stark gruppgemenskap. Det befäster tron på den egna transsexualismen, även om skälet till symptomen är en begränsad psykisk störning.

En fundamental fråga gäller självfallet varaktigheten och kraften i den könsbytta individens syn på sin nya identitet. Ångerfrekvensen syns inte vara obetydlig. Exempel finns att även tidigare fanatiska och mycket uppmärksammade transsexuella så småningom kan lämna sina valda könsidentiteter och återgå till sina ursprungliga. En uppmärksammad sådan person – James Shupe – var pionjär genom att han i USA 2015 legalt fick anta ett icke-binärt kön (ett tredje kön X). Shupe hade sexuella fantasier om, att han var en kvinna, vilken roll han då identifierade sig med och uppträdde som. Han sade sig även ha varit utsatt för transsexuell indoktrinering. Hans beteende (exempelvis vilja att utnyttja kvinnliga toaletter) och försök att framstå som kvinna kritiserades dock av både religiösa och radikalfeminister, och sådana erfarenheter medförde, att han valde sin könsidentitet som icke-binär. Han hade också kraften och förmågan att ändra den traditionella könsordningen genom att som första amerikan legalt få en identitet som ett tredje kön – samtidigt som hans sexuella fantasier kvarstod.

Hans omdöme idag om sin prestation är:”…mitt rättsfall, som ansågs som banbrytande, var byggt på lögner, bedrägeri och pseudovetenskap..” Han var exempelvis inte ärlig till rätten om sin uppfattning om den egna könsidentiteten, och att han fått två läkare att felaktigt utlåta sig om att hans könsidentitet var icke-binär. Men resultatet blev, som han säger, att hans kön ”…bestämdes av personliga känslor, som grundades på vad jag senare förstod var köns-stereotyper..”

Men egentligen var han drabbad av en sexuell psykisk avvikelse/störning som kallas parafili. Diagnosen ställdes senare av läkare vid Department of Veterans Affairs. Mera precist gällde det en form av transvestism kallad autogynefili (manlig sexuell upphetsning vid fantasier om sig själv som kvinna). Samvetsförebråelser för ”den bluff som jag skamligt nog deltog i” och nytt tänkande drev Shupe att ändra åsikt om sin könsidentitet och istället finna de egentliga orsakerna till sitt beteende.

I april 2019 lyckades han med samma viljestyrka som tidigare att således bli diagnosticerad som lidande av sexuell parafili, vilket möjliggjorde för honom att i december samma år i rätten få tillbaka sitt tidigare kön (M istället för X) och namn.

Det är uppenbart, att transsexuellas beteende kan göra det omöjligt att avgöra, huruvida en viss könsidentitet verkligen föreligger, eller om skälet är någon typ av psykologisk störning. Personens motivation och inlevelseförmåga kan vara så avgörande, att med dagens kunskap professionella bedömare inte förmår göra riktiga bedömningar. Därför kan många misstag ske avseende könsbyten, vilket är ett samhällsproblem precis som när många flickor och kvinnor orättvist förlorar möjligheten till en idrottskarriär.

I många fall vill transsexuella rätta till sin kropp, så att den bättre överensstämmer med personens valda könsidentitet. Könsdysfori är inom medicinen en psykiatrisk diagnos, men då psykoterapi inte fungerar, tillåts olika medicinska åtgärder och kirurgiska ingrepp. Att vuxna beroende på en psykologisk störning felaktigt kan besluta sig för att genomföra sådana ändringar är en sak. De har ansvaret för sig själva, och om de nu kan få fackmän att samtycka till åtgärderna, finns få skäl emot dem. Medan vissa senare ångrar sig, syns de flesta vara nöjda.

Beträffande barn lade regeringen 2018 fram ett lagförslag, som skulle tillåta könskorrigerande operationer i underlivet från 15 års ålder och utan föräldrarnas tillstånd. Tidigare gällde myndighetsåldern i Sverige. Läkare skulle självfallet göra en medicinsk bedömning. En bloggare formulerade några viktiga frågor i sammanhanget: ”Värderar vi risken att ångra sig högre än lidandet hos dem som tvingas vänta tills de blivit myndiga? Värderar vi föräldrars rätt att skydda sina barn från överilade beslut över barns rätt till medbestämmande…?”. Själv svarar jag ”Ja” på dessa frågor. Att i en situation, där osäkerheten är mycket stor – skälet till operationen/behandlingen är psykologiskt och helt objektiva bedömningar finns inte – besluta om kanske oåterkalleliga kirurgiska (men även liknande kemiska) ingrepp före myndighetsåldern är olämpligt.

Barn är mindre kunniga om livet, den egna personen och sin personliga utveckling än vuxna och också lättare att påverka. Det gör barnens bedömning av sin identitet avsevärt mycket osäkrare och subjektivare. De har inte mognaden, kunskapen eller den analytiska förmågan att avgöra, om de drivs av ett genuint behov av en annorlunda könsidentitet eller av en psykisk störning. Och psykologins utvecklingsnivå tillåter inte läkare att säkert uttala sig om förekomsten av transsexualism ens hos vuxna. Så oåterkalleliga ingrepp i kroppen på minderåriga på grund av önskemål kopplade till könsdysfori bör inte ske.

Lagförslaget ådrog sig också starkt motstånd från tunga remissinstanser såsom Karolinska Universitetssjukhuset, Statens medicinsk-etiska råd, Svenska Barnläkarföreningen och ett kritiskt lagråd ifrågasatte även om delar av förslagen var i överenstämmelse med Europa-konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. Regeringen beslöt därför i september 2019 att Socialstyrelsen skulle vidare utreda och granska den föreslagna lagändringen och föreslå förändringar. Frågorna gäller då ålderssänkningen, kanske urvalet av olika ingrepp samt föräldrarnas medverkan. Därefter beslutar regeringen åter vad den vill göra.

BILD: Regnbågsflaggor i Washington, D.C.

Dan Ahlmark är ekon lic och jur kand. Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid EFI/HHS startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han gav hösten 2017 ut boken ”VAKNA UPP! DAGS ATT DÖ! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”.