OPINION Demokratin har funnits i ungefär hundra år. I USA har systemet dubbla tiden på nacken men nu talar jag om Europa, särskilt Sverige. Sverige leder, tror jag, en mycket speciell och genomgripande transformation av det demokratiska samhället.

Det handlar om politikernas förändrade funktion. Innan demokratin slog igenom fanns det knappt några politiker i bemärkelsen professionella ombud för olika intressen i det civila samhället, till exempel bönderna, arbetarna, småföretagarna och så vidare. Visst fanns det en riksdag med valda ombud innan rösträtten blev allmän. Tvåkammarriksdagen inrättades 1867 och upplöstes 1970. Den allmänna rösträtten slog igenom ungefär halvvägs.

Min tes är alltså att ombuden före rösträtten inte utgjorde en profession. De var ofta partilösa för att det inte fanns några partier. De hade inte skolats sedan ungdomen i ungdomsförbund eftersom det inte fanns några ungdomsförbund. Att vara politiker var inget yrke. De var bara ombud, aktade personer inom sina egna kretsar som gjorde ett slags värnplikt i parlamentet och sedan återvände till sin civila syssla (ofta någon ämbetsmannapost). För övrigt var arbetet i riksdagen sällan någon heltidssyssla.

Jag kollade på tvåkammarriksdagens talmän. Förstakammaren hade 14 talmän under tvåkammarriksdagens bestånd varav sex stycken, de första, var partilösa. Efter 1928 var alla talmän partifolk. De satt i genomsnitt i sju år.

Andrakammaren uppvisar samma mönster. Talmännen verkade i fem år i genomsnitt. Före den allmänna rösträtten var de partilösa och efteråt var alla socialdemokrater.

När demokratin slog igenom framträdde den professionelle yrkespolitikern för första gången i världshistorien. Det gick inte över en natt. Visserligen började de redan från början att organisera sig i partier men partierna hade starka rötter hos var sina intressentgrupperingar i det civila samhället. Politikerna var fortfarande behöriga representanter för sin del av det civila samhället. Riksdagsledamöterna sammantagna fungerade som en avbild i miniatyr av samhället i övrigt.

Men ungefär när enkammarriksdagen inrättades och politikerna efter femtio års existens kände sig varmare i kläderna började de att klippa sina band till bakgrundsintressena i det civila samhället och etablera sig själva som distinkt dominerande klass. Politikerväldet uppstod.

1965 blev partierna oberoende av sina medlemmar och det civila samhället genom att det statliga partistödet infördes. 1969 kunde kommuner och landsting börja försörja partierna lokalt. 1970 inrättades enkammarriksdagen för att rensa ut resterna av en tidigare ordning. 1974 firade politikerväldet sin kröningsfest med en helt ny regeringsform där det förklarades att politikerna hade som huvuduppgift att stå för allt folket behöver i form av sjukvård, arbete, bostad, utbildning etc, allt förstås på folkets egen bekostnad.

Min poäng, om det nu är en poäng, är att politikkåren sedan dess inte har så många partiskiljande frågor. Jo, de bråkar med varandra i olika angelägenheter, till exempel om de ska höja skatterna mycket eller litet för att försörja sitt fögderi. I övrigt liknar de mer varandra än de liknar sina påstådda uppdragsgivare i det civila samhället.

Det som förenar partierna är långt starkare än det som åtskiljer dem. Det som förenar dem är den gemensamma viljan att stärka sitt grepp över landet och skattebetalarna. Dominerande makthavares första instinkt, vare sig de är protestanter eller katoliker eller centerpartister, är att förebygga och bekämpa alla möjliga konkurrenter om makten. De spanar ut över folket för att se om någon sticker upp huvudet och säger olämpliga saker som de kan brännmärka. I Sovjetunionen fick man inte ens starta en frimärkssamlarklubb eftersom alla spontana organisationsförsök ansågs kunna urarta till antisovjetiska celler.

Hur skulle du själv göra om du var medlem i en paranoid makthavande klass i Sverige? Varifrån skulle du frukta protester mot ditt maktinnehav? Om det varit förr i tiden och du varit socialdemokrat hade du oroat dig för borgarklassen och kapitalismen (och vice versa). Men nu finns inte längre någon maktlysten kapitalistklass, ej heller någon eldsprutande drake till marknadsekonomins försvar som den gamla arbetsgivareföreningen SAF.

Jag tror att den enda potentiellt starka kraft som skulle kunna utmana politikerväldet är den nettoskattebetalande medelklassen, alla de skötsamma människorna med familj, villa och SUV, kanske uppemot en årslön på banken och med alltmer oklar partitillhörighet. Hur ska politikerväldet trycka ned denna hotfulla grupp?

Den första metoden är att undergräva medelklassens självsäkerhet genom att förklara att allt den står för är ondskefullt, SUVen, middagarna med kött, önskan om begränsad invandring, värnandet av svensk kultur, läxläsning och disciplin i skolan.

Den andra metoden, som är nästan samma sak som den första, är att försöka krossa det civila samhällets bärande institutioner, alltså de grundvalar på vilka Sverige och andra länder byggt sina framgångar och att förklara att allt sådant bygger på förtryck. Till exempel kan man uppmuntra kvinnor att ifrågasätta män och hålla dem för förtryckare. Man kan motarbeta familjen som samhällsinstitution (vilket lyckats rätt bra i förhållande till svenskarna men får motstånd av invandrare). För åtskilliga år sedan deltog jag i en debatt om välfärdsstaten med en vänsterpartistisk riksdagskvinna. Hon förklarade att hon älskade staten ty om inte den hade funnits skulle hon ha varit beroende av en man. Att hon skulle vara beroende var utgångspunkten och då var det mer praktiskt med staten än med en levande karl som kanske snarkade och blev full.

En tredje metod är att urholka värdet av medelklassens besparingar. På den här sajten kan du exempelvis se kronans katastrofala utveckling jämfört med schweizerfrancen sedan politikerväldet etablerades på allvar i början av 1970-talet. (Tack Lennart Bengtsson för tipset.)

Hela denna utveckling är mycket logisk om man ser den som resultatet av en obändig kamp för utveckling och konsolidering av makt. Det finns bara ett sätt att kämpa emot detta välde och det är att ständigt, envist och ihärdigt ifrågasätta alla dess politiskt korrekta idéer utan vilka det inte kan överleva. Vad skulle överheten ta sig till om medborgarna bara hånskrattade åt den när den kom dragande med sin värdegrund och sin genuspedagogik?

BILD: Perikles talar inför folkförsamlingen i Aten. Målning av tysken Philipp von Foltz (1805 – 1877).