IDÉ OCH KULTUR Paula Ternström ser en ny svensk pjäs på Riksteatern: ”Den svenska sonen” av Joel Mauricio Isabel Ortiz. Pjäsen handlar om adoption och identitet. Den handlar också om det tomrum som kan uppstå då adopterade försöker hitta sitt ursprung.

Identiteten finns uppenbarligen också i det ursprungliga, hos dem man en gång föddes hos men som valde att lämna bort sitt barn. ”Den svenska sonen” är en pjäs som berör.

”Jag är inte värd att leva!”
”Jo! Jo!”
”Jag skulle aldrig födas. Det var inte meningen.”
”Jo! Du är vår mening. Du är min älskade syster. Du kom från himlen.”

Min syster Elin kom från Korea vid 5 års ålder. Hon blev lämnad som spädbarn på barnhemmets trappa i Seoul. Ingen vet av vem. Sedan bodde hon på barnhem tills vi hämtade henne. Elin har sörjt hela sitt liv. Ingen kärlek i världen från hennes nya familj kan ta henne upp ur det hålet.

Varifrån kommer jag? Vad är mitt ursprung? Det är grundläggande frågor för en människas identitet. Är du adopterad vet du ofta inte vilka dina biologiska föräldrar är. Att få kännedom om sitt ursprung är en människas drift för att känna sin inre kärna, sin identitet. Men ibland går det inte. Som med min syster. Vi får aldrig veta vem hennes biologiska mamma var. Att känna sig övergiven av sin mamma är ett svårt slag för en människa. Kanske det svåraste.

Jag åker ut till Riksteatern i Stockholmsförorten Hallunda och ser en repetition av den nyskrivna pjäsen Den svenska sonen, författad och regisserad av Joel Mauricio Isabel Ortiz. Det handlar om Jo som är adopterad från Colombia och uppvuxen i en småstad i Sverige.

När jag bänkar mig i teatersalongen ser jag att många i publiken har latinamerikansk bakgrund. Jag tänker att de kanske är medlemmar i www.chileadoption.se, en ideell förening för adopterade som vill söka svar om sina rötter. I Sverige finns 138 000 adopterade barn. I januari 2018 kom avslöjanden om allvarliga missförhållanden gällande adoptioner från Chile. Mellan 1971 och 1992 adopterades runt 2000 barn från Chile till Sverige. Enligt vad som nu har kommit fram lurades fattiga kvinnor att lämna bort sina barn genom att man påstod att barnen var sjuka. Man förde också ut barn ur landet med falska papper och utan föräldrarnas underskrift. Enligt en pågående brottsutredning kan så många som 20 000 barn ha lämnat Chile olagligt.

Utlandsadoptionerna till Sverige har minskat drastiskt under senare år. 2009 adopterades 750 barn från utlandet till Sverige. 2018 låg siffran på 190 barn och 2019 kom 144 barn till Sverige genom auktoriserade adoptionsorganisationer. Minskningen förklaras med att ursprungsländerna fått det bättre ekonomisk och att man försöker hjälpa på plats för att barnen i första hand ska få stanna hos sina föräldrar. Men ett flertal länder har stoppat internationella adoptioner helt efter att uppgifter kommit fram om misstänkt barnhandel.

Den svenska sonen av Joel Mauricio Isabel Ortiz, själv adopterad från Colombia, river tag i mig från första minuten. Riksteatern i samarbete med Unga Klara producerar ett nyskrivet, angeläget och spännande drama om identitet och tillhörighet. Det här är bra och angelägen teater som ställer viktiga och kanske obehagliga frågor. För vem är barnet till? Vad kostar en människa? Och hur ska jag kunna leva när jag inte vet vem jag är?

Skådespelaren Christopher Lehman gör en djuplodande och gripande gestaltning av huvudpersonen, den snart 30-åriga Jo. Efter att ha bott i Stockholm några år och spenderat pengar på resor och nöjen ska Jo motvilligt resa tillbaka till sin lilla hemstad och sin dysfunktionella familj för att söka klarhet i vem han är. Med sig har han sin manlige sambo som familjen aldrig har träffat. Rollsättning och gestaltning kan ytligt sett sägas vara politiskt korrekta, men det blir spännande och tillför pjäsen en extra dimension. Texten är rapp och skapar mycket igenkänning. Dessutom känns pjäsen universell. Den skulle lika gärna kunnat utspela sig i USA: Stockholm hade kunnat vara New York. Flykten till storstaden för unga, hippa hbtq-personer är ett fenomen som finns överallt.

Men Den svenska sonen gräver djupare än så. Detta är en berättelse ur barnets perspektiv och även om den följer trenden att kasta skugga på adoptivföräldrarna är det en viktig berättelse som tar upp den avgörande frågan om de adopterades identitet. Föräldrarna kan inte älska bort ett ursprung. Kommer pjäsens Jo kommer kunna leva ett fullvärdigt liv om han inte får veta var han kommer ifrån? Ovissheten gräver djupa hål i själen. Hans mamma Carina, maskulint kortklippt i nystruken skjorta fint spelad av Eva Johansson, sitter bokstavligen på adoptionspappren och vägrar lämna dem ifrån sig. I sin rädsla att bli övergiven går hon till hårda angrepp och antyder att hennes adoptivbarn står i tacksamhetsskuld: ”Du hade blivit ett gatubarn i Colombia!” Det är en giftig pil att kasta mot ett adopterat barn. Och det blir isande tyst såväl på scenen som i publiken.

Jo lämnar scenrummet. Hans svarta ögon blänker i mörkret och jag tänker att min mamma aldrig skulle sagt så till min syster Elin. Blod är inte tjockare än vatten. Eller när Mats Blomgrens försupna skugga till pappa svarar på frågan varför de adopterat genom att säga: ”Det var hon som ville”. Jag undrar då om det verkligen skulle kunna gå till så. Adoptionscentrum gör långa utredningar för den som vill bli godkänd som adoptivförälder. Kan de inte se om en familj är dysfunktionell? Men visst, det här är drama, och då får man skruva till det.

Mest berörd blir jag kanske av Carlos Romero Cruz gestaltning av den vackre pojkvännen Leo, som blir det friska ögat i dramat. Han får mig att tänka att kärleken övervinner allt och att alla nog ändå bara ville väl. Kanske för att jag själv vet hur hjälplös man kan känna sig som anhörig. Teatern kan bli som starkast när den skapar identifikation. Ett slags katharsis. Där finns teaterns kraft och nödvändighet.

Ortiz berättelse stannar kvar i min kropp. Det känns som att jag har intagit något värdefullt. Lite som fin champagne istället för något billigt vitt blask. Det stannar kvar och gör mig mer levande och medveten. Så vill jag att teater ska vara.

I vår globaliserade värld heter det ofta att det inte har någon betydelse varifrån man kommer. Ursprunget är inte viktigt. Ortiz berättelse komplicerar den bilden. Att inte känna sitt ursprung skapar stor sorg hos människan.

Den svenska sonen hade premiär i Klintehamn på Gotland 6 mars och kommer sedan turnera runt i Sverige. Se den!