OPINION Har du tänkt på skillnaden mellan uppdragsgivare och uppdragstagare? Den förra talar om för den senare vad den förra vill ha gjort och betalar den senare när uppdraget är utfört (eller säger upp den senare om han inte lyckas göra jobbet). Håll med om att sådana kontrakt är bland de vanligaste, mest välkända och hyllade institutioner vi har i länder med fria marknader och fri arbetskraft (till skillnad från slavarbetare).

Demokratin är konstruerad efter detta mönster. Medborgarna utser sina politiker som alltså är av medborgarna betalda uppdragstagare som förväntas utföra medborgarnas instruktioner till full belåtenhet. Men i praktiken fungerar det inte så, vilket du kanske märkt. Det är inte nog med att politikerna i många frågor handlar tvärsemot vad uppdragsgivarna vill. Dessutom orkar de inte besvära sig med att förklara sina bevekelsegrunder för medborgarna vilket gör att medborgarna tvingas spekulera om sina uppdragstagares avsikter (om medborgarna inte bara ger upp och låter politikerna göra vad de vill med medborgarnas land).

Det är som om du lämnat in en kavaj på kemtvätten och får tillbaka kavajen färgad i grönt men ändå tvingas betala. Eller om du erbjuds en annan bil i utbyte mot den du lämnade på service och krävs på en mellanskillnad. Det blev lite dyrare ungefär som Förbifart Stockholm, Nuon, PostNord, Nya Karolinska, hela migrationsprojektet, upprustningen av försvaret. Våra uppdragsgivare utför uppdrag som uppdragsgivarna ofta inte beställt och skickar sedan en räkning på lön och projektkostnader som uppdragsgivaren inte har rätt att ifrågasätta.

Det råder mer demokrati mellan mig och den turkiske skräddaren på hörnet än mellan mig och mina politiska uppdragstagare som tar hälften eller mer av mina sammanlagda inkomster och sociala avgifter.

Det potentiellt mest riskabla upplägg som politikerna utsatt Sverige för under de senaste decennierna är tveklöst, enligt min mening, migrationsprojektet. Genom åren har medborgarna i opinionsundersökningar visat sin misstänksamhet mot hela konceptet men uppdragstagarna har insisterat på att driva det vidare med full kraft och utan begränsningar (annat än påhittade begränsningar av typ ”Europas lägsta nivå”). Detta gör mig rasande inte bara för det odemokratiska i situationen utan också för att jag ska behöva gissa mig till mina uppdragstagares motiv.

Voffö gör di på dette viset? Jag har hittills inte hört någon bra förklaring från de ansvariga. Så jag har i vetenskaplig anda försökt identifiera och renodla möjliga motiv. Har du fler och bättre så skriv en kommentar.

En första typ av förklaring utgår ifrån att uppdragstagarna faktiskt begriper bättre än uppdragsgivarna. Denna auktoritärt beskyddande attityd förekommer i flera varianter. Till exempel pekades ofta på att invandrare med sina annorlunda seder, färger, vanor och kryddor utgjorde en avsevärd trivselfaktor som svenskarna kanske från början inte förstod att uppskatta eftersom de har rasistiska instinkter men att allt detta skulle vändas till det bättre (kanske med tillhjälp av ett tillräckligt antal domar om hets mot folkgrupp som kunde få svenska folket att ta reson). Ett annat argument i samma familj var att svenskarna inte hade någon kultur men på detta sätt kunde berikas.

Den paternalistiska familjen av argument innehöll också uppfattningen att svenskarna inom kort skulle ta slut på grund av åldrandet och därför behövde fyllas på med yngre människor som kunde försörja svenskarna på deras ålderdom. Att även invandrarna sedermera skulle bli äldre tänkte man inte på eller också var utgångspunkten att friska arter aldrig åldras. Att invandrarna representerade ett kompetensregn är ett kompletterande och betydelsefullt argument inom denna familj av förmynderi.

En näraliggande patriarkalisk uppfattning bland medborgarnas uppdragstagare är att medborgarna inte alls är så skeptiska mot invandring som opinionsundersökningarna hävdar utan tvärtom fyllda av barmhärtighet och offervilja enligt principen ”Refugees welcome” och ”mitt Europa bygger inte murar”. Detta är inget grundlöst argument, det vet var och en som fått möta sin dotters kränkta uttalande att ”pappa, vi har råd!” och se hennes sorgsna och förnärmade blick.

Men de starkaste förklaringarna finns nog i makropolitiken. De är två stycken och dessutom sammankopplade. De baseras på insikten att migrationspolitiken inte är väsensskild från socialpolitiken utan i stället socialpolitik med delvis andra medel. I båda fallen handlar det om omhändertagande av folk som det är synd om. Folk som professionellt sysselsätter sig med sådant omhändertagande uppnår två förbundna nåderika tillstånd.

Den första nåden är att de får sin försörjning genom sysslan. Trygg lön på banken den tjugofemte dagen varje månad är ett välsignat tillstånd. Den som hamnar i ett sådant vinnarläge drar sig i det längsta för att på något vis ifrågasätta de teoretiska grunderna för en verksamhet som i allt väsentligt visar sig vara så otvetydigt lyckosam. Och kom ihåg att migrationspolitiken är sammanflätad med den övriga välfärdspolitiken. Den som kritiserar den ena kritiserar också den andra. Troligen kan de som drar sig fram på detta slags verksamheter räknas i miljontal – i varje fall om man lägger till deras klienter. Sverige har alltså en stor och ofta välutbildad grupp människor med stort politiskt inflytande som har sin egen överlevnad och framtid direkt eller indirekt kopplade till migrationens och därmed den övriga välfärdspolitikens omfattning.

Men denna benådade grupp får inte bara trygg lön utan också ett rent samvete för sina insatser för det goda i världen. Vad kan vara godare än att ägna sitt liv åt att hjälpa dem som det är synd om?

För fotfolket i denna flermiljonhövdade skara kan den moraliska tillfredsställelsen inte växlas in i mycket mer än just det rena samvetet som dock är envars bästa huvudkudde vilket inte är så illa. Men för ledningen, politikerväldet, står helt andra möjligheter till buds i form av internationella positioner som helt och hållet beror på Sveriges status som humanitär stormakt.

Migrationskommissionär Ylva Johansson i EU hade kanske inte fått sitt jobb med nära 300 000 kronor i månadslön om inte Sveriges rykte som humanitär stormakt varit på topp. Varför skulle inte justitieminister Morgan Johansson kunna efterträda António Guterrez i FN när generalsekreterarens mandat går ut nästa år? Men det förutsätter att Sverige fortsätter på den inslagna vägen som idag snittar runt 120 000 nya uppehållstillstånd om året.

Sedan ska vi inte glömma det här med demokratin och rösterna. Vissa partier, särskilt socialdemokraterna, dominerar totalt i de flesta invandrartäta utanförskapsområden. Propåer om begränsad invandring kan kosta röster. Å andra sidan verkar det som om det från sociologin kända kupésyndromet verkar alltmer kraftfullt. Syndromet innebär att när en resenär själv väl fått plats i tågkupén så anser han kupén vara fullsatt. Det lär finnas en växande grupp invandrare som efter ett antal år i Sverige acklimatiserat sig väl och inte kan begripa varför så många fler invandrare ska släppas in och därför röstar på sverigedemokraterna.