OPINION Jag är 27 år och uppväxt i den socialt utsatta förorten Norrby i Borås där alla talade förortssvenska. Många tror att förortssvenskan är en dialekt och därmed viktig för det svenska språket. Så är det inte. Förortssvenskan är segregerande och exkluderande och finns i alla socialt utsatta områden. Språket associeras med gängkriminalitet, utanförskap och segregation. Man såg det under Joakim Lamottes besök i Trollhättan bland de upprörda killarna. Vill vi förhindra utanförskapet måste förortssvenskan bort.

Förortssvenskan är en av många etnolekter, alltså talspråk knutna till etniska grupper. Det har populariserats av gangster-rap och romantiserats av etablissemanget. I YouTube-programmet “Tjafs” kan man höra unga tjejer och killar från förorten debattera på denna etnolekt. Men även ungdomar med svenskfödda föräldrar har börjat använda språket eftersom det nu är “inne” att bryta i skolan. Genom att våra medier okritiskt välkomnat detta språk har en normalisering av utanförskap skett. Jag valde att mynta ett begrepp: Är man född i Sverige ska man tala svenska.

Många vill bryta på förortssvenska för att bevara en identitet. Att tala ren svenska tolkas som att man är en Onkel Tom. Förortssvenskan är utanförskapets och segregationens språk. Att vara invandrare och bryta är inget märkligt. Men att vara född i Sverige och bryta som om man precis invandrat? De politiskt korrekta medierna kallar detta för en utmaning, men jag kallar det för ett problem. Förortssvenskan är inte enbart en attitydfråga, i botten finns uttalsproblem i den svenska ljudmelodin. Exempel på detta är ungdomar som växer upp med att tala hemspråket vilket kan leda till svårigheter när det kommer till att lära sig tala ren svenska. Orsakerna varierar alltifrån miljö till arv. Jag tror även att det är vanligt i oroliga skolor där vissa elever som delar härkomst utvecklar en gemensam språkvariant med slanguttryck.

Det betyder inte att man inte kan vara polyglott. Att kunna fler språk är en viktig tillgång men om inte svenskan utvecklas löper man risk att utveckla en kraftig brytning. Det leder i sin tur till utanförskap eftersom man upptäcker att man låter främmande i förhållande till det övriga samhället. På så vis börjar en ond cirkel. Så var det för mig som upptäckte att segregationen började med språket. Förortssvenskan är enkelt uttryckt en nationell tragedi.

Egentligen skulle hela integrationsdebatten kunna sammanfattas på följande vis: Talar man bra svenska så är man svensk. Detta kan jämföras med Åsa Romsons beryktade ord om att man är svensk om man åker tunnelbana. Svensk är man när man talar god svenska. Vissa ungdomar födda runt 2000-talet har börjat bryta därför att det är “inne”. Sveriges moderna kultur har gett upp tanken att bevara språket. Anglifieringen via streaming och film gör inte saken bättre. Språket färgar vår verklighet och har vi inte ett gemensamt språk så har vi inte ett fungerande samhälle. Skolan måste ta sitt ansvar och höja kraven så att eleverna talar god svenska åtminstone på skoltid.

Med förortssvenska dömer man sig själv till utanförskap.

BILD: Förorten Norrby i Borås.

Petrit Latifi växte upp i förorten och jobbar idag med att föreläsa om utanförskapsområden och skriva krönikor.