OPINION Den här bilden från Helsingborgs bibliotek berörde mig illa. Den dök nyligen upp i tidningen Nya Dagbladet.

Förskolebarnen i Skåne ska på förskolor och, under loven på bibliotek, skolas in i den rätta värdegrunden. Nu gäller det för chefsideologerna att gå rakt på det mest sårbara i en människas personlighet: Den psykosexuella utvecklingen med allt vad det innebär av formande av egen identitet och sexualitet. Naturligtvis måste stat och kommun in där också och rota runt!

I artikeln beskrivs hur några transsexuella män reser omkring och läser ”normkreativa sagor” för småbarn, påhejade av den omgivande ”professionella” vuxenvärlden. Inspirationen kommer från San Fransisco och nu har turen kommit till de svenska förskolebarnen att få lyssna till identitetsöverskridande berättelser. Artikeln förtäljer att det rör sig om en slags odyssé som dessa drag queens är ute på:

De båda männen höll under förra våren 57 normbrytande sagostunder på förskolor i Malmö. Närmare 2 000 barn ska ha fått uppleva de båda kvinnoklädda männens sagoberättande. Under sagostunden får barnen även en introduktion i mantrat ”Allas lika värde”.

För mig, som har arbetat med utsatta barn, blir psykisk barnmisshandel ett mer relevant begrepp. Det vi ser på bilden är ett försättande i vanmakt eftersom barn i den åldern inte kan hantera ett sådant möte. För dem är det tillräckligt svårt att kunna ta in mysteriet med att det finns två kön. Sedan ska de kunna bearbeta hur det kan tänkas fungera för att så småningom förhoppningsvis finna ut vem ”jag” är. Förskolebarns identitetsbildning är i sin linda. Att PK-samhällets institutioner bedriver aktivism, klär ut dem i regnbågskläder för att bekräfta sin egen intersektionella värdegrund är ingenting annat än ett övergrepp. Vore jag i dessa barns kläder, skulle jag bli rädd och tro att vuxna som jag litade på hade tvingat mig att möta en häxa!

Värdegrundsarbetet på den intersektionella barnfronten är emellertid inte någonting som är begränsat till Skåne. Media, se här och här, har i flera år förmedlat vilken succé liknande initiativ har varit i olika delar av landet. Det är glitter och glädje som kommer till barnen!

Men den kristna tidningen Världen i dag stack redan för några år sedan ut från mängden när den rapporterade från en förskola i Skåne:

Alla barn ska kallas för ”hen”, pojkar pressas att bära klänning och Astrid Lindgren-böcker har slängts i normkritikens namn. Det är verkligheten på en kommunal förskola i södra Sverige.

Där hade påbud utgått att man inte får könsbestämma barnen. Detta trots att beprövad barnpsykologi har visat att sökandet efter en egen könsidentitet är en drivande kraft för barn i denna ålder. Men det struntar de nya normkritikerna i. För dem har ideologi och utopiska visioner åsidosatt vad som bland annat psykodynamiskt arbete med barn grundlagt i Sverige sedan PBU (Psykisk barn- och ungdomsvård) öppnade sina kliniker i landet i början av 1950-talet.

Som en offensiv genuscertifierad våg kommer så alla ”resurspedagoger” in på bred front för att rasera vedertaget tankegods. För dem gäller det att främja sina nyvunna karriärer och marknadsföra den nya normkritiken (som i verkligheten tycks utgöra själva normen):

Ett–två-åringarna satt i en ring medan pedagogerna berättade att en flicka kan bli kär i en flicka och en pojke i en pojke. Sedan fick några av barnen frågan: ”Vem är du kär i?”. En liten pojke såg helt förvirrad ut och sa sedan ‘mitt lego’, berättar ‘Anna’, som arbetar på en dagisavdelning för tre-fyraåringar.

Visst kan det vara bra att förskolebarn kan få veta att deras kamrater kan ha två mammor eller två pappor. Men när det kommer till transsexualitet blir bilden alltför för komplicerad för en liten människa. Ska vi åsidosätta detta och i stället låta utagerande och självbespeglande personer som söker uppmärksamhet (och försörjning), och som själva inte är helt harmoniska i sin egen könsidentitet, få kompensera sina egna svårigheter på bekostnad av barnens naturliga utveckling? Meningen kan väl ändå inte vara att riskera att leda in dem som vi kallar ”våra minsta” i ett tillstånd av förvirring och könsdysfori innan ens utforskandet av den egna sexuella identiteten har börjat?

Jag har respekt för att det finns personer som känner att de har blivit födda i fel kropp. Men för den sakens skull ska deras dilemman inte ageras ut i eget terapeutiskt syfte. Inte heller i någon påbjuden samhällsnorms namn i förskolor och på bibliotek. Ett råd till dem som håller på med denna banbrytande verksamhet: Vänligen håll era transsexuella, exhibitionistiska värdegrundsfingrar borta från våra små barn!

Jag undrar vad min före detta arbetsgivare Bris (Barnens rätt i samhället), där jag var pressansvarig i tolv år, har att säga? Har vuxenvärldens hbtq-vurm och etablissemangets hunger efter att tidigt forma politiskt korrekta och följsamma medborgare blivit viktigare än att låta barn få vara barn?