OPINION Den amerikanska senaten beslutade den 5 februari 2020 att frikänna Donald Trump från de två åtalspunkterna i Riksrättsåtalet: den första som handlade om maktmissbruk och den andra om att han hindrat kongressens arbete med åtalet.

I det förstnämnda fallet blev röstsiffrorna 52–48 för friande dom och i den andra 53–47. Röstandet följde partilinjerna utom i det första fallet där den republikanske senatorn, tillika tidigare presidentkandidaten, Mitt Romney, röstade för att Trump skulle fällas. Det hade krävts 67 röster för fällande dom, så Mitt Romneys röst hade mest ett symbolvärde.

Resultatet var väntat men givetvis ändå en besvikelse för demokraterna. De hade satsat på att flera republikanska senatorer skulle bryta partilinjen. Ytterligare tre republikaner hade tidigare uttryckt att de måhända skulle ha varit intresserade av att höra ytterligare vittnesmål respektive titta på fler dokument, vilket skapade en gnutta av hopp i Nancy Pelosi/Chuck Schumer/Adam Schiff lägret.

Efter den inledande processen i senaten där dels de båda sidornas representanter fick lägga fram sina synpunkter under vardera två dagar och dels senatorerna under ytterligare två dagar fick ställa frågor till dem, hade två av dessa vankelmodiga bestämt sig för att det inte behövdes mer bevisning för att fatta ett avgörande beslut. Därmed kunde senaten med röstsiffrorna 51–49 förklara processen avslutad och således övergå till omröstning där Trump alltså friades.

Vad var det då för omständigheter som fick de tveksamma senatorerna att bestämma sig för partilinjen?

De grundläggande elementen i Trumps försvar har varit två: ett med sikte på själva den påstådda gärningen och ett med fokus på konstitutionen, det vill säga huruvida den påstådda gärningen överhuvudtaget föll inom reglerna för konstitutionens regler om riksrätt.

I det här fallet har Trump överhuvudtaget inte getts tillfälle att presentera sin motbevisning avseende själva handlandet. Han har själv som bekant kallat telefonsamtalet med Zelenskij ”perfekt” och utan något krav på Ukraina som på något sätt skulle kunna betecknas som olämpligt. Eftersom Trump mycket tidigt hade offentliggjort utskriften från telefonsamtalet har vi dock faktiskt det viktigaste underlaget för att bedöma huruvida det innehöll olämpligheter på den nivå som berättigar riksrättsåtal eller ej. Däremot fick han nu aldrig tillfälle att visa i vilken mån hans försvar, i det han tog sikte på den påstådda korruption Joe Biden var inblandad i, hade någon validitet.

Det blev i stället den andra frågan, den huruvida åtalet uppfyllde konstitutionens krav på ”treason, bribery or other high crimes or misdemeanors”, som kom att avgöra det slutliga ställningstagandet. De flesta republikanska senatorer som hade uttalat sig offentligt före rättegången hade velat fria på bägge grunderna; säkerligen tillräckligt många för att räcka till de 34 röster som krävdes för frikännande. Att frågan kunde avgöras på konstitutionella grunder var dock troligen en lättnad för de flesta eftersom man därmed slapp att gå in i den gyttjebrottning det skulle ha inneburit dels ifråga om vilka vittnen som skulle kallas, dels att genomföra vittnesförhören med alla dess snaskiga detaljer.

Situationen illustreras bäst genom senatorn från Maine, Susan Collins, agerande. Hon var en av de senatorer som tidigare hade uttryckt att hon var intresserad av att få in vittnen men som ändrade sig efter parternas presentationer.

På omröstningsdagen, den 5 februari, fick de senatorer som ville, gå upp i talarstolen och motivera sitt ställningstagande. Collins sa då att hon blivit övertygad om att åtalspunkterna inte nådde upp till den nivå som fordrades för att räcka till ett riksrättsåtal oavsett om det kom fram mer bevisning om själva gärningen. I det avseendet följde alltså Collins huvudlinjen i Trumps försvar.

Man kan fråga sig vad det var i argumenteringen från parternas sida som fick Collins att göra sitt val. Hon var inte helt tydlig på den punkten men det förefaller nog som om det allmänna resonemanget om att det enligt konstitutionen ska mycket till för att väcka riksrättsåtal. Så mycket, faktiskt, att representanter från de båda politiska lägren stöder åtalet. I det här fallet fick åtalet inte stöd av en endaste republikan i representanthuset. Det blev därför att betraktas som partiskt och därmed orsakande onödig split i kongressen och i hela landet.

På det här sättet kunde nu den republikanska majoriteten känna sig som konstitutionens försvarare och uppnå en viss moralisk höjd; en position som inte var lika lätt att försvara om parterna hade tvingats gå lös på varandra i sakfrågan.

Den demokratiska reaktionen blev i det närmaste fördömande mot de republikanska senatorerna. Ordet ”förrädare” uttalades inte explicit av deras anförare Adam Schiff; men det var inte långt borta.

Själv tycker jag att frågan fick ett rättvist slut med en elegant salomonisk lösning. Som den jurist jag är tycker jag förstås att det hade varit kul att få hela Bidenfrågan upprullad i senaten. Å andra sidan så vet jag att den frågan nu är under utredning i Ukraina samt att de snaskiga detaljerna kommer att blottläggas via Durham/Barr-utredningarna senare i vår. Vi får vänta på det.

Det tråkiga eftermälet kommer dock att bli den totala delning av landet som skett med anledning av åtalet. Demokraterna har använt en synnerligen hård retorik mot Trump och kallat honom bedragare och valfuskare. De har försvarat sitt snabba agerande med att Trump kommer att fuska med valet 2020 och att man inte kan invänta det.

Valet i höst kommer att bli hårt. Så mycket vet vi.

Olle Reimers är f.d. advokat och bankman. Han är bosatt i Bangkok, Thailand.