OPINION Jag sitter och funderar på händelsen med den unga klimataktivisten från Uganda, som vi skrev en notis om i Det Goda Samhället nyligen. En ung afrikansk tjej klipptes alltså bort ur en bild från klimatkonferensen i Davos, och nämndes inte i artikeln.

Anledningen var, enligt Associated Press, att ett hus i bakgrunden var distraherande. Med tanke på att en av de andra tjejerna ser ut att ha en gran som växer på ena axeln kan man med fog ifrågasätta det påståendet – än mer då det dessutom fanns andra bilder att tillgå, där den ugandiska tjejen stod i mitten av bilden. Varför valde man inte den om det nu bara handlade om bakgrunden? Nej, jag är benägen att tro på Vanessa Nakates eget påstående om att det hela handlar om rasism, och jag ska förklara varför.

Klimatrörelsens främsta symbol är Greta Thunberg – vit, västerländsk med gammaldags sedesamma flätor. Och rörelsens signum har blivit just vita västerlänningar – framför allt tjejer och unga kvinnor. Trötta på patriarkatets framfart, och fyllda av skam över allt som de vita ställt till i världen, står de nu på barrikaderna fast beslutna att rädda världen.

I det sammanhanget blir Vanessa Nakate, som ung afrikansk kvinna, ett offer. Och som offer bör hon helst stanna hemma i Uganda och vänta på att Greta Thunberg och de andra unga kvinnorna från västvärlden ska komma till hennes räddning. Att hon istället valt att själv engagera sig passar liksom inte riktigt in i den bild klimatrörelsen vill ge – sannolikt inte heller i den bild som klimataktivisterna har av sig själva. Det är de (vita) västerländska männen som förstört klimatet. Nu ska världen räddas av de (vita) västerländska kvinnorna. Punkt.

Givetvis är det ingen som har ställt sig upp och sagt det här rakt ut. Det här rasistiska tänkandet – de låga förväntningarnas rasism, som det också brukar kallas – ligger så djupt inom den intersektionella feminism, som genomsyrar klimatrörelsen, att  sker på ett undermedvetet plan.

Att det är de vita patriarkala krafterna som orsakat klimathotet är rörelsen tydlig med. I en debattartikel före klimatmötet i Madrid skrev Greta Thunberg att klimatkrisen skall skyllas på koloniala, rasistiska och patriarkala krafter. Och hon är långtifrån ensam om den uppfattningen.

I oktober förra året skrev klimataktivisten och författaren Sarah Myhre, en av grundarna till den amerikanska tankesmedjan Rowan Institute om vikten av kvinnlig dominans på klimatområdet eftersom:

”Den förenade makten i de vita männens ledarskap styr alla sidor av det här problemet. Män i vetenskapen, män i politiken, män i affärsvärlden, men i finansvärlden, män inom volontärorganisationer, män i medierna, men på nyhetsredaktionerna, Män, män, män. Till och med när män är på ”rätt sida” i den här frågan bedriver de ofta verksamhet på ett oansvarigt, inskränkt och till och med kränkande vis.”

I den här snäva världsbilden, som faktiskt handlar mer om att ta ifrån de vita männen makten än om att rädda världen, finns inte plats för den mångfald som kvinnor som Vanessa Nakate utgör. För tycker verkligen Vanessa Nakate och andra ugandiska kvinnor att vita män är roten till allt ont? Tveksamt. Nakate lever i ett land som styrts av svarta män – diktatorer – sedan självständigheten 1962. Milton Obote, Idi Amin, Milton Obote på nytt och därefter en rad olika figurer tills Yower Museveni valdes till president 1986. Och presidentmakten är fortfarande stark. Teoretiskt sett kan Museveni sitta kvar som president livet ut eftersom han drivit på en ändring i konstitutionen och upphävt begränsningen till två mandatperioder för presidenten.

Det är med andra ord rätt givet att Vanessa Nakate har andra erfarenheter än Greta Thunberg och Sarah Myhre och att hon sannolikt inte ser riktigt lika enögt på världen. Hon får förstås gärna vara klimataktivist ändå. Men helst inte synas på bild med den inre kretsen kring Greta Thunberg. Det är ju de västerländska kvinnorna som ska rädda världen. De andras roll är att niga och buga inför överheten.