PATRIK ENGELLAU: På besök i den djupa staten

OPINION Janerik Larsson har en oöverträffad förmåga att läsa tidningar och upptäcka intressanta artiklar som han ibland sänder vidare till sina prenumeranter. Nyligen kom ett utdrag ur boken A Very Stable Genius: Donald J. Trump’s Testing of America som handlar om presidentens konflikter med framstående ämbetsmän i USA.

Utskicket beskrev ett speciellt tillfälle sommaren 2017 när Trump vid ett möte i Pentagon skulle informeras av ledande figurer, till exempel den dåvarande, sedermera sparkade, försvarsministern Jim Mattis och den dåvarande, sedermera sparkade, utrikesministern Rex Tillerson, om amerikansk försvars- och utrikespolitik. Det slutar med att presidenten skäller ut ministrarna och de övriga höga tjänstemännen och säger att de är ”ett gäng dumskallar och bebisar” plus en del annat av samma kaliber. Åtminstone en mötesdeltagare börjar gråta av den obehagliga stämningen.

Om man kommer över sin förfäran över presidentens impulsiva och ouppfostrade beteende så tror jag att man kan se händelsen som ett tillfälle när konflikten mellan ”den djupa staten” och en populistisk, antielitär förändringsagent kom i dagen. Den djupa staten representerades just den här gången av vad president Eisenhower kallade det militärindustriella komplexet.

Mötet började med att de höga ämbetsmännen under två timmar höll föredrag för Trump i syfte att presidenten skulle lära sig hur USA skulle skötas. Man anar att Trump blev alltmer otålig och så småningom högröd i ansiktet. ”Det här kommer att gå åt helvete”, muttrade Steve Bannon som var närvarande.

Det gjorde det också. Presidenten och ämbetsmännen var oense om allt. Trump klagade på att de övriga Nato-länderna åkte snålskjuts på USA. Det tyckte inte ämbetsmännen. Trump skrek att kriget i Afghanistan var en katastrof och varför hade USA inte vunnit på sexton år? Militärerna som bara lytt order och gjort sitt bästa i kriget kände sig kränkta och föraktade sin högste befälhavare Trump.

Kanske skulle Trump kunna hantera denna och andra konflikter på ett smidigare sätt men jag är inte så säker. Etablerade intressen, vare sig de har rätt eller fel, gör instinktivt och våldsamt motstånd mot nytänkare, vare sig de har rätt eller fel. Jag kan föreställa mig vad som skulle hända om någon motsvarande utmaning riktades av en ny sorts politiker mot etablerade intressen i Sverige. Låt mig ge ett exempel.

Det mest väletablerade och välorganiserade intresset i Sverige är det välfärdsindustriella komplexet. Där ingår exempelvis skolsystemet som består av själva skolorna och hela utbildningsväsendets administrativa överbyggnad inklusive pedagogiska institutioner, lärarhögskolor, fackförbund, kommunala skolförvaltningar och centrala myndigheter med flera institutioner. Detta intresse har på varje punkt alltid fått som det velat. Minns hur detta välde dribblade bort utbildningsminister Jan Björklund som knappt lyckades få något gjort under en sjuårig ämbetsperiod.

Vi kan låtsas att jag blev utbildningsminister i en nydanande svensk regering. Jag skulle då introducera ett nytt synsätt som går ut på att dagens sönderreglerade skolor skulle få nästan total frihet men kontrolleras genom att alla elever i alla skolor en gång om året genomgick centralprov. Skolorna skulle alltså inte få sätta egna betyg utan detta skulle ske externt och objektivt. Sedan skulle utbildningsdepartementet publicera resultaten per skola så att alla föräldrar och elever kunde se vad de olika skolorna dög till och göra sitt skolval på den grunden. Jag tror att det skulle leda till att bra skolor kunde expandera och att dåliga skolor fick läggas ned. Den genomsnittliga kvaliteten skulle höjas.

Med ett sådant upplägg skulle Skolinspektionen inte behövas. Faktum är att man idag inte har några säkra tecken på att Skolinspektionen över huvud taget gör någon nytta. Myndighetens existens bygger på en trossats av innebörd att statlig styrning alltid funkar. I Danmark och Finland finns ingen motsvarighet till denna inspektion vilket är en hygglig indikation på att den kan läggas ned.

Jag vet hur det välfärdsindustriella komplexets avdelning för skola och utbildning skulle reagera på en sådan propå, nämligen ungefär som när Trump föreslog att de övriga Nato-länderna skulle tvingas höja försvarsanslagen till de överenskomna två procenten, således med fasa. Jag vet det eftersom jag häromdagen deltog i ett möte med ett hundratal av dessa individer, folk från utbildningsdepartementet, facken, kommunala skolmänniskor, centrala myndigheter och så vidare. Mötet var kallat av Svenskt Näringsliv som utarbetat och nu presenterade en ny ”analys av Statens Skolinspektion”.

Analysen var hovsammast tänkbara. Rekommendationerna handlade bara om finjusteringar, till exempel att myndigheten skulle snabba på med återrapporteringen till inspekterade skolor. Något systemskifte var det inte tal om.

Jag vågade inte i plenum föreslå att Skolinspektionen i stället skulle läggas ned. Men jag framförde förslaget efteråt till en mindre grupp. Några skrattade osäkert som om de inte kunde tro att jag menade allvar. Andra såg helt nollställda ut som om de inte hört eller förstått vad jag sa. En förklarade att det var det dummaste och okunnigaste hon hade hört. I andanom föreställer jag mig aggressiviteten hos dessa tiotusentals människor om jag verkligen haft makt att rubba deras cirklar.

Patrik Engellau