OPINION År 2005 gav poeten och vänsterdebattören Göran Greider ut en diktantologi: Bakom TV’n ändrades ljuset. 56 politiska dikter. Behöver jag nämna att urvalet var vänstervridet? Självklart tog han inte med nationalistisk och rojalistisk poesi. Ändå stod det bara ”politiska dikter” i underrubriken, inte ”vänsterdikter”. Det är som att politisk blivit synonymt med vänster. En indikator på hur vänstervriden kulturen är. Ingen förväntar sig ens att hitta Bellmans hyllningar till Gustaf III i en antologi politiska dikter.

När man hör att någon är en politisk författare eller politisk filmskapare, tolkar man det automatiskt som att författaren eller filmskaparen kritiserar samhället utifrån ett vänsterperspektiv. Det skattefinansierade kultursverige har blivit så vant vid att kultur och vänster betyder samma sak att många som lever därinne i bubblan inte ens förstår att de gör något politiskt.

Så här föreställer jag mig att det kan låta:

”Vad då? Den här menskonsten är bara konst. Jag röstar inte ens. Eller förresten, jag röstade i det senaste valet för att stoppa SD. Men det handlade om medmänsklighet, inte om politik.”

Kulturchefen i Sölvesborg, Sofia Lenninger, slutade sedan SD och dess allierade tagit makten i kommunen. För nu hade kulturen blivit politisk, menade hon. Tidigare hade den bara varit … kultur. Lenninger ville gärna använda skattpengar till arabisk dockteater. Att det skulle finnas någon tanke bakom ett sådant tilltag vill hon inte kännas vid. Dockteater är bara dockteater.

Nej, när man väljer dockteater på arabiska, väljer man bort något annat. Det finns en tanke bakom som gör att man prioriterar dockteater på arabiska. Och den tanken är politisk. Det är tanken om att alla kulturer i Sverige har samma status. Det är tanken att våra gemensamma pengar ska gå till invandrarkulturer.

Det är en dum tanke. Alla kulturer och språk kan inte ha samma status i ett land. Ett land har en identitet och en historia. Lagarna vi har i Sverige har inte ramlat ner från himlen. De har en historia. Och den historien delar vi inte med Irak eller Somalia. Det kan tyckas orättvist att svenska lagar har högre status i Sverige än somaliska lagar. Men det är en nödvändig orättvisa.

Detsamma gäller språket, enligt lagen är svenskan huvudspråk. Näst i status kommer de fem minoritetsspråken, därefter invandrarspråken. Arabiskan har i Sverige inte samma status som jiddisch. Är det diskriminering? Ja, det är det.

Ett visst mått av diskriminering är nödvändig.

Sedan så tror jag att det där med dockteater på arabiska faktiskt handlar mer om Sofia Lenningers tankar och värderingar än om efterfrågan från arabisktalande föräldrar eller barn. Det är inte ens säkert att de kommer att förstå någonting. För arabisktalande från olika länder förstår inte alltid varandra. Arabiska är egentligen två språk, klassiska arabiska och dialektarabiska. Ska pjäsen vara på klassisk arabiska kommer barnen antagligen inte att förstå särskilt mycket.

Det är bättre att teatern är på svenska. Det handlar inte bara om att förstå eller inte förstå. Det handlar om att markera, att sända ut en signal, om att Sverige är svenskt och att skolor, bibliotek och andra institutioner visar att de främjar det svenska – med självförtroende, glädje och generositet.

Ska biblioteken köpa in barnböcker på arabiska? Nej, barnen ska uppmuntras att läsa svenska. Det skrivs dessutom knappt några barnböcker på arabiska. Skulle tro att det skrivs och ges ut fler barnböcker på svenska än i hela arabvärlden. De arabiska barnböcker man köper in är alltså mest översättningar från västerländska språk. Här får jag anledning att säga något om kultur igen.

Att arabisktalande föräldrar inte läser lika mycket, eller alls, för sina barn, som gammelsvenska föräldrar gör, beror inte på att det inte finns böcker gratis på arabiska på biblioteken. Det beror i högre grad på en kulturskillnad.

Den som rest i arabländer eller liksom jag, umgåtts mycket med araber i Sverige, vet att sagoboksläsning knappt förekommer i hemmen. Ofta är det något barnen bara möter i den svenska förskolan.

Läsning av skönlitteratur överlag, även bland vuxna, är mycket ovanligare bland arabisktalande, både i Sverige och i arabvärlden, än bland svensktalande. Sådana här skillnader försvinner inte bara för att man ställer upp arabiska böcker i en hylla. En stor del av de arabisktalande invandrarna läste inte skönlitteratur på arabiska i sina hemländer, och kommer inte att göra det i Sverige heller.

Islamisk fundamentalism står ofta i vägen för bokskrivning, spridning och läsning i arabvärlden. Det är så många saker som är tabu. Och vissa tycker att det att de är meningslöst att läsa påhittade berättelser överhuvudtaget. Varför inte bara hålla sig till böcker som är sanna och nyttiga, ja, som Koranen?

Det kan vara nästan lika svårt för en arabisktalande som för en svensk att tillgodogöra sig innehållet i en arabisk roman. Kanske är den skriven på klassisk arabiska eller på en främmande dialekt? Kanske har man för låg utbildning? Har Lenninger tänkt sig att svenska skattebetalare ska bekosta litteratur på både klassisk arabiska, och ett antal dialekter, samt språkkurser för läsarna?

Nej. Den tid och möda som arabisktalande invandrare kan behöva lägga för att kunna läsa romaner på arabiska kan de med fördel i stället lägga på att lära sig svenska.

Först på 1960-talet blev läskunnigheten allmänt spridd i arabvärlden. Det finns troligen fler romantitlar på svenska än på arabiska, trots att svenska talas av 10 miljoner människor medan arabiska talas av omkring 300 miljoner. I till exempel Egypten utgjorde analfabeterna en fjärdedel av befolkningen så sent som 2013.

Arabiska böcker på svenska bibliotek ska nog mest ses som en politisk manifestation, riktad mot svensktalande, snarare än faktiskt omtanke om arabisktalande biblioteksbesökare.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan visa din uppskattning genom att donera via swish till 0760078008 (Eddie)