OPINION Att Sverige är illa ute vet vi alla. Resten av västvärlden är nog också illa ute men inte så illa ute som Sverige. Det vet vi också.

En del tror att Sveriges problem, som sådana som jag ofta beskriver som näst intill oöverkomliga, beror på att lärarhögskolorna är otillräckliga, att polislönerna är för låga, att det kommer för många invandrare i månaden och att bidragen är för höga och dessutom utbetalas utan betryggande kontroll.  

Det ligger förstås mycket i den analysen men den övertygar inte mig eftersom det i så fall vore lätt att återföra landet till rätta vägar. Det är bara att stänga gränserna vilket borde gå att göra från en vecka till en annan om man bara vill, utse Leif Östling till ansvarig för lärarutbildningen samt höja polislönerna.

Vem som helst inser att detta inte skulle göra mycket skillnad eftersom vad som sker i samhället inte bara, eller ens i huvudsak, styrs av vad ett antal högsta chefer tycker utan av vad människor i allmänhet har i skallen. Till exempel skulle det, tror jag, i många skolor krävas ett antal delvis obekväma åtgärder för att ens få tyst i klassrummen. Utestängning av besvärliga elever kan vara en sådan åtgärd. Men sådana åtgärder, som innefattar ett mått av tvång och auktoritetsstyre, kan på det hela taget inte tillämpas hos oss. Hos oss, till skillnad från vad som gäller enligt Pauli brev till romarna 13:4, bär överheten svärdet förgäves och bjuder hellre de kriminella på korvgrillning än på hugg och slag:

Överheten är en Guds tjänare till ditt bästa. Men gör du det onda ska du vara rädd, för överheten bär inte svärdet utan orsak. Den är en Guds tjänare, en hämnare som straffar den som gör det onda.

Med det vill jag säga att länders öden bestäms inte så mycket av vad det står i olika regelverk som av vad folk i allmänhet har för mentalitet. Ett folk som uppfostrats i århundraden med Paulus 13:4 skulle inte ändra attityd om det kom en ny bibelkommission och tog bort den versen. Mentaliteter ändrar sig bara långsamt och ingen vet efter vilka principer förändringarna sker.

Ingen nu levande svensk har upplevt annat än att den numera samhällsbärande politiska korrektheten och alla dess riktlinjer stadigt har utvecklats, flyttat fram positionerna och tagit sin boning i lagar och regler och gradvis infiltrerat tänkandet hos folk. Allmänt omfattade tankar har en väldig kraft. Det är därför PK-ismen kan framstå som oövervinnerlig trots att så många, även jag, anser att den leder oss i fördärvet.

Men häromdagen kom jag att tänka på en självklar sak, nämligen att PK-ismens tilltagande inflytande inträffat under en tidsperiod under vilken människor i allmänhet har fått det bättre rent materiellt.

Vi människor har nog mycket gemensamt med Pavlovs hundar. Vetenskapsmannen lät en klocka ringa när han matade sina hundar. Hundarna förstod att det vankades mat när klockan ringde så de började salivera av blotta klockringningen. Så har vi haft det i sextio år. Vi har fått det bättre och hela tiden blivit förmanade om den statliga värdegrunden. Till slut har vi, liksom hundarna, fått för oss att det råder någon sort samband så att vi grips av en behaglig förväntan när värdegrunden förkunnas. Då tror vi att vi ska få mat.

Vad jag alltid undrat över hur länge hundarna fortsatte att dregla när experimentet var slut och de upprepade gånger hörde klockan men inte fick något att äta. Hur länge bevarade klockringningen sin förtrollning över de hungriga djuren? Någon gång måste hundarna ha tröttnat. Människor är rimligtvis mer snabbtänkta än hundar. Hur länge ska vi tro på PK-ismen när den slutar leverera? Av frukten känner man trädet, sa Jesus.

Människor kan ändra sig. Jag tror att en stark anti-PK-istisk åsiktsförskjutning pågår. Det betyder inte att alla kommer att rösta på sverigedemokraterna utan att en ny allmän mening kommer att påverka alla partier. Det kallas för demokrati.

BILD: Ivan Pavlov och kollegor opererar en hund (1902).