KULTUR Jag råkade läsa en artikel i Dagens Industris weekendbilaga den 10 januari. Artikeln handlade om Moderna muséets nya chef Gitte Ørskou. Jag blev misstänksam när Ørskou presenterade sina principer för framtida inköp av konst för mina och andra skattebetalares pengar:

Vi ska köpa konsten när den är ung och se på den blinda fläcken, det vill säga kvinnor och konstnärer från andra länder än de vi traditionellt fokuserat på.

På mig känns det som om multikulturalismen mot min vilja ska erövra ytterligare en av mig som skattebetalare finansierad institution. En del av min värld rycks ur mina händer av en illasinnad främmande makt som använder sitt våldsmonopol – vi vet båda två vad som händer om jag försöker undandra mitt bidrag till Sveriges skattefinansierade kulturliv – för att tvinga mig att betala utan att ha något inflytande på verksamheten.

Det här är ingen skitsak. Det hade varit en skitsak om jag bara varit en ensam, gnällig vurmare för det fornnordiska arvet, men det är jag inte. I det här fallet representerar jag troligen en övervägande del av det svenska folket och även starka krafter av professionella personer inom kulturinstitutionerna som tröttnat på tankar som att Historiska muséet ska anpassas efter smaken hos nyanlända kvinnor från Afrikas horn.

Det handlar i sista hand om ifall vi medelklassare som genom våra insatser bygger landet och genom våra skatter håller det offentliga flytande över huvud taget ska ha något att säga till om i nationen. Jag tror att vi måste höja våra stämmor även i frågor som kan tyckas perifera såsom museichefen Gitte Ørskous personliga värderingar.

Ørskou ”ser sig som den fria konstens väktare”, förklarar Dagens Industri. ”Hon kommer till varje pris [att] försvara den fria konsten”. Ørskou är särskilt upprörd över att politikerna i Sölvesborgs kommun beslutat att ”vid konstköp undvika utmanande samtidskonst”. Att skattebetalarna via sina valda ombud ska ha inflytande över vilket slags konst kommunen ska upphandla anser Ørskou vara en styggelse: ”Fallet Sölvesborg kommer att ses som en skamfläck”.

Vem är det då, enligt Gitte Ørskou, som ska bestämma vad slags konst som ska köpas för skattepengar? Det är uppenbarligen inte skattebetalarna och ej heller våra politiska ombud. Det kan inte heller vara konstnärerna själva eftersom dessa består av tusentals personer med de mest olikartade synpunkter och intressen som aldrig skulle kunna komma överens om vilka av dem som skulle få pengar och vilka som skulle bli utan om de så kongressade i frågan under en hel månad. Vem återstår då? Gitte Ørskou och hennes ofta välbetalda och talföra kollegor bland kulturadministratörerna förstås.

Har du någonsin råkat på någon salvelsefull predikant för högre värden som vid närmare betraktande inte visat sig tala i egen sak? Relationen mellan kulturadministratörerna och konstnärerna är ungefär som mellan socialsekreterarna och deras klienter. Administratörerna använder respektive kundgrupp för att staga upp sin egen position och hålla sig rimligt försörjda av skattebetalarna.

Varje slags hittepå-argument används för att försöka snacka bort oss skattebetalare. Gitte Ørskou anser att det råder censur när någon annan än hennes egen krets bestämmer om konsten:

Jag var mycket chockad över kommunbeslutet i Sölvesborg där man stoppat inköp av utmanande samtidskonst. Det är en censur som tyvärr kommer ur okunskap. Man vet till exempel inte att Carl Larsson eller Claude Monet också var utmanade en gång i tiden.

Det räcker med att slå upp Carl Larsson på Wikipedia för att se att Ørskous historieskrivning är fel. Carl Larsson fick inte måla fritt som han tyckte på skattebetalarnas bekostnad. Larsson var fattig och fick jobba som illustratör av exempelvis H.C. Andersens sagor och i skämttidningen Kasper. ”Han fick ett par tior för varje teckning som blev klar.” Fast det är sant att hans monumentalmålning Midvinterblot först 78 år efter hans död placerades där han tyckte att den skulle hänga, nämligen på Nationalmuseum mitt emot hans målning av Gustav Vasas intåg i Stockholm.

Här är Midvinterblot:

Här är ett stycke enligt Gitte Ørskou jämförbar samtidskonst som politikerna i Sölvesborg inte ville upphandla: