IDÉ OCH KULTUR Debatten om de så kallade incel-männen går varm just nu. Och med det också debatten om kvinnor och män och parbildning. Det sägs att männen halkar efter när det gäller utbildningsnivå och att de därför ratas av de numera så välutbildade kvinnorna. Men det handlar kanske inte bara om det. Unga män behöver förstå att ingen kommer älska dem för deras egen skull och att det inte duger att sitta hemma och passivt spela datorspel och titta på fotboll.

Förhållandet mellan män och kvinnor diskuteras livligt i dessa dagar. Även Det Goda samhället ska bidra till debatten genom ett antal seminarier om mansrollens aktuella status som Paula Ternström ska leda.

Bland annat har existensen av de så kallade incel-männen lett till en diskussion i svenska medier om dejting och parbildning. Incel-männen (involuntary celibates) är de män som lever i ofrivilligt celibat och som på senare år skapat en subkultur på nätet där de uttrycker sin bitterhet mot allt vad kvinnor och kvinnlighet heter.

Incel-fenomenet brukar förklaras med att kvinnor får ett allt större övertag när det gäller utbildningsnivå. Unga kvinnor väljer att bli läkare och advokater samtidigt som de helst vill träffa en man som har minst samma sociala status som de själva. Och när de manliga läkarna och advokaterna blir allt färre blir det också svårare för dessa kvinnor att hitta den man de vill ha. Resultatet blir att en betydande grupp män ratas eftersom de inte längre duger. De är för lågutbildade.

Utbildningsnivån är viktig här, men jag tror ändå att dess betydelse inte ska förstoras. Vi tenderar nämligen att överskatta kvinnors möjligheter i allmänhet att hitta en man de verkligen tycker är något att ha. Och det är absolut inte så att alla duktiga och ambitiösa unga kvinnor i Sverige är läkare och advokater. Det finns gott om undersköterskor, sjuksköterskor, dagisfröknar, lärare, ekonomer och inte minst handelsanställda (tänk tjejerna på närmsta ICA-butik) som gärna skulle träffa en bra man för sällskap och parbildning. Alla dessa unga damer måste kanske inte nödvändigtvis bli ihop med en advokat, men de ser nog gärna att de träffar en person de kan ta hem till mamma eller presentera för kompisarna utan att behöva skämmas.

Om man lyssnar på hur kvinnor pratar om män verkar de mest längta efter någon som är ”mysig” och ”fin”. Det vill säga – gissar jag – efter någon som är omtänksam och artig, hel och ren, pålitlig och rejäl och framför allt uppmärksam och kärleksfull. Det finns en svår paradox i kärleken enligt vilken vissa mått av distans och självständighet är bra för att upprätthålla den andras intresse. Den problematiken kommer man aldrig ifrån. Men vänlighet och pålitlighet är nog ganska gångbara kort ändå. Utseende och social kompetens får man försöka hantera så gott det går och hoppas att det räcker.

Det är alltså inte utbildning som gäller i första hand för många av Sveriges unga män (och för oss 52-åringar?), men helt enkelt skärpning. Sverige 2020 är inte ett samhälle där människor paras ihop i unga år och sedan lever tillsammans tills de dör. Kärleken är en konkurrensutsatt marknad och ensamheten kan också vara lockande för en kvinna efter år av miserabelt kärleksliv.

Problemet med kärleken är dock att vi gärna vill älskas ovillkorligt för den vi är samtidigt som vi i realiteten måste se till att någon tycker vi är värda deras kärlek. Och kanske finns det en speciell manlig narcissism som består i att tänka att man alltid duger och inte behöver ändra på sig. Det är en strategi som kan fungera om man har förutsättningar att förvalta den väl eftersom självtillräcklighet är en attraktiv egenskap. Men den fungerar inte för alla och kan användas för att ursäkta bekvämlighet.

Problemet för många svenska unga män mellan 20 och 30 är kanske inte att de inte har något statusjobb, men att de knappt har något jobb eller liv överhuvudtaget. Att vara människa är ett otacksamt livsprojekt; får man något gratis får man vara glad för det, men det är inget man ska räkna med. Alltså gäller det att skärpa till sig och ”step up” som man säger på engelska. En man måste ha ett jobb, en bostad, gärna en bil (åtminstone körkort), ett socialt nätverk, god hygien, uthärdlig andedräkt, anständiga kläder. Han får också se till att hålla sig borta från ”bull shit addiction” som fotbollshysteri (om man nu inte delar passionen med sin kvinna), godis och chips, internetmissbruk och porrmissbruk. Ett hejdlöst supande har förstört många förhållanden, speciellt på landsbygden, och är verkligen inget att rekommendera.

Många unga män lever idag i en otydlig tillvaro av oengagerade studier, arbetslöshet, dagdriveri, storslagna men orealistiska drömmar och isolering framför datorn. När militärtjänst eller ett lättillgängligt manligt arbetsliv inte längre skapar struktur och manlig självkänsla är det lätt att gå vilse. Internet underlättar också pseudo-liv och fantasier. Pornografins tillgänglighet är nog inte heller av godo här. Dataspel, poker, fotboll, porr och TV-serier: Det finns mycket som kan ta fokus från det verkliga livet och slå ut det naturliga belöningssystemet.

Det har alltid funnits män och kvinnor som av olika anledningar har levt sina liv utan partner. Det var kanske mindre problematiskt förr när många yrken nästan förutsatte att man var ensam och när människor förväntades ta hand om sina gamla föräldrar eller hjälpa till hos äldre syskon som gift sig och ärvt föräldrarnas gård. Idag är vi individualister och alla ska förverkliga sin egen lycka. Då blir ensamheten mer synlig och skambelagd.

Vissa människor accepterar att de aldrig kommer hitta någon partner att bilda familj med. De kanske inte ens är intresserade. Men för de unga män som faktiskt är intresserade bör vi kanske bättre förklara vad som gäller. Vägen fram till arbete, bostad och familj har blivit längre för många unga människor och det fungerar inte längre att inte ta livet på allvar. Och för våra unga svenska män har det knappast blivit bättre heller med det mansöverskott vi fått med invandringen.