OPINION Även om USA och Iran har olika uppfattningar om vem det var som startade upptrappningen av de ömsesidiga attackerna så är det ingen tvekan om att eskaleringen tagit fart under det senaste året. Den amerikanska strategin har varit att, med president Trumps ord, utöva ”maximalt tryck” på Iran genom att försöka strypa landets ekonomi med hjälp av olika slags sanktioner. Maxtrycksstrategin har fungerat exempelvis på det sättet att landets oljeexport minskat med runt sjuttiofem procent under det senaste året med förödande inverkan på statsintäkterna som tidigare till åttio procent bestod av pengar från oljan. Tänk dig själv om svenska staten plötsligt förlorade mer än hälften av sina inkomster.

Men den amerikanska strategin har inte fått död på den iranska regimen trots upprorsliknande folkliga kravaller mot regimens motåtgärder, till exempel bränsleprishöjningar. Ej heller har USA fått stopp på den iranska regeringens favoritprojekt som har varit att bygga upp ett multinationellt nätverk av shiitiska legoarméer, exempelvis Houthimilisen i Jemen, ett projekt som leddes av generalen Quasem Souleimani som dog i en amerikansk drönarattack i Baghdad den tredje januari.

Den iranska upptrappningen med exempelvis drönaranfallet mot saudiska oljeanläggningar i september, åtskilliga missilattacker mot Israel under hösten och ett stadigt ökande antal angrepp på amerikanska baser i regionen blir i detta perspektiv begripligt. Den iranska regimen står som ett retat, dödshotat och fräsande vilddjur i ett hörn och kan i sin desperation göra vad som helst för att rädda sig.

Det som däremot inte är begripligt, åtminstone inte för mig, är vad USA över huvud taget har i Mellanöstern att göra. (Ännu mindre förstår jag varför Sverige skickat dit trupp som ändå inte ska bruka dödligt våld annat än i självförsvar. Vad ska de svenska soldaterna göra? Undervisa terroristerna om värdegrunden? Läsa högt ur försvarets feministhandbok?)

Jag kan begripa att USA i sin egenskap av världspolis år 1990 grep in mot Iraks ockupation av Kuwait men de senare amerikanska militära insatserna i Mellanöstern utmanar förnuftet. Det där med att skapa demokrati genom att döda diktatorer har visat sig fåfängt. Det är svårt att föreställa sig något annat än att USA kör fast i ökensanden. Varför drar sig inte Trump tillbaka som han sa att han skulle göra?

Medan du funderar på denna tankenöt ska jag påminna om ett snarlikt fall där en regering med öppna ögon fortsätter en dödsdömd och dyrbar politik utan utsikter till framgång, nämligen den svenska migrationspolitiken. Jag tror att förklaringen är densamma i båda fallen.

I USA finns en jättelik och mäktig apparat vars enda kompetens och syfte är att förbereda sig för och genomföra krig. Redan år 1961 varnade den avgående presidenten Eisenhower för vad det monster han kallade för det militärindustriella komplexet skulle kunna ta sig för i syfte att förverkliga sig själv om det inte hölls i stramt koppel av kloka och mer civilt orienterade politiker. Vad ska man ha en krigsmakt till om den inte då och då får ut och lufta sig? Den står och skäller som en rottweiler i sin bur och vill släppas loss och rasa runt.

Den svenska motsvarigheten är det välfärdsindustriella komplexet, en för svenska förhållanden enorm apparat som under politikerväldets ledning har till uppgift att ta hand om folk som det är synd om. När komplexet redan tagit hand om alla svenskar som det är synd om måste man importera andra som det är synd om för att komplexet ska få nytt arbetsmaterial så att det kan förverkliga den egentillväxt som är dess långsiktiga mål. Men det där med att lösa svenskarnas pensioner med hjälp av ett utländskt kompetensregn har visat sig fåfängt.

Utan krig har det militärindustriella komplexet ingen roll vilket är det mest plågsamma som kan drabba en skattefinansierad, omsättningsmaximerande organisation. Motsvarande gäller, mutatis mutandis – vilket betyder ”efter nödvändiga förändringar i förutsättningarna” – det  svenska välfärdsindustriella komplexet.

Se om du kan hitta på någon bättre förklaring till de likartade amerikanska och svenska besvären.