KULTUR Några dagar före julafton berättade jag för mina vänner på Facebook att jag skulle uppträda som julbock i år, liksom jag gjorde förra året. Då var det en som tyckte att jag som har blandat ursprung borde ha lite mer blandning i mina seder. Det är sant att mitt ursprung är blandat, min far kom från Iran. Men jag har inte växt upp med honom, utan med min fosterfar från Afrika.

Men detta fick mig ändå att tänka. Hur vore det att uppträda som den persiske guden Mithras? Han ska ju ha fötts på juldagen den 25 december. Vissa säger till och med att han liksom Jesus föddes av en jungfru, andra att han föddes ur en klippa. Det tråkiga är dock att jag skulle misstas för den vanliga tomten eftersom Mithras brukas avbildas med en röd luva, en så kallad frygisk mössa. Så paradoxalt nog kommer jag framstå som mer exotisk som bock än som persisk gud…

Den frygiska mössan är en toppmössa med framåt nedhängande topp, kanske mest känd som det slags mössa som smurfarna har på sig…

Jag är ingalunda någon expert, men jag tänkte dela med mig av något av det som jag tagit reda på om denne Mithras-figur. Romarna dyrkade inte bara sina egna gudar, utan antog också främmande folks gudar. Den egyptiska gudinnan Isis är ett exempel på detta, Mithras ett annat.

Mithras kult spred sig ungefär samtidigt som Kristus-kulten på 100-talet. Mithras hade anhängare i hela det romerska riket, man har grävt fram mer än fyra hundra tempel från Britannien i väster till Syrien i öster. I dessa grottliknande tempel intog Mithras dyrkare en måltid som vissa av tidens kristna apologeter ansåg vara demoniska imitationer av nattvarden.

Den persiske guden dyrkades framför allt av romerska soldater. Han verkar ha varit en stark och dådkraftig gud; han gestaltas ofta som en yngling som dödar en tjur. I Nordisk familjebok, den äldre upplagan (1887), står det att Mithras var en ljusgud, ”hvars dyrkan spridde sig från Persien öfver den romerska verlden i 2:dra och 3:dje årh. e. Kr.”

Han är en väldigt gammal gud med en historia ända tillbaka till de tidigaste formerna av indoeuropeisk religion:

Hans namn återfinnes redan uti indernas och eranernas äldsta uppteckningar. I Rigveda omtalas Mitra (”vännen”) såsom en gud, hvilken vanligen åkallas på samma gång som himmelsguden Varuna. M. var ursprungligen den klara himlarymdens och dagens gud, men afgjordt skild från solguden. I den zoroastriska religionen bibehöll han en framstående plats och räknades till en början såsom den förste bland de 28 ”izeds” l. goda andar af andra rangen, hvilka äro underordnade Ormusd och de öfriga 6 ”amsjaspands”.

Rigveda är samling hymner på det gamla indoeuropeiska språket sanskrit. Man vet inte när de nedtecknades, men många forskare anger omkring 1500 f.Kr. Hymnerna används än idag av hinduerna i sin gudstjänst.

Freskomålning från Mithrastempel i Marino, Italien, 300-talet:

Mithras, upplyser Nordisk familjebok, kom i Rom att identifieras med solguden:

Han sattes småningom allt högre och identifierades med solguden. Man bad till M. vid solens upp- och nedgång samt vid middagen.

Och hans kult infördes i Rom på 100-talet:

I 1:sta årh. e. Kr. infördes dessa mysterier till Rom, hvarest de sanktionerades af Trajanus och Commodus (omkr. 100 och 190), men förbjödos 378. De firades vid vårdagjämningen, och noviserna hade att genomgå en lång följd af prof, som ofta stegrades till gränsen af lifsfarlighet. Till slut var en mycket stor del af romerska rikets innevånare invigd i dessa mysterier. I dess provinser har man allmänt å monument funnit inskriften Deo soli invicto Mithrae (”åt den ende, oöfvervinnelige guden M.”).

Om man ska klä ut sig till Mithras på julafton vill man veta hur han såg ut:

Vanligen är M. afbildad såsom förrättare af det mystiska offret i grottan: en ung man i österländsk drägt nedtrycker med ena knäet en tjur, i hvars hals han stöter ett svärd, medan en hund, en orm och en skorpion dricka offerdjurets blod. En korp sitter på klippan bakom; solen och månen synas på reliefens utkanter. – M:s födelsedag högtidlighölls d. 25 Dec., som sedermera godtyckligt gjordes till Kristi födelsedag.

Så beskrivs han alltså i den äldre upplagan av Nordisk familjebok (1887). Låt oss titta på hur han beskrivs i den nya upplagan, den så kallade ”Ugglan”. Mithras, förklarar artikelförfattaren, är en persisk gud som ”ursprungligen är identisk med den indiske Mitra”. Sedan förklaras att både perser och indier har ett gemensamt ursprung:

Denna gudomspersonlighet är sålunda till namn och ursprunglig funktion hos båda grupperna af ariska folk ärfd från den gemensamma ariska tiden. Men medan Mitra i Indien redan i de äldsta källorna trädt väsentligt tillbaka, är han i Avesta uppenbarligen en lifskraftig företeelse.

Sedan beskrivs hur Mithraskulten, som var organiserad i ”ordenssällskap” med ”invecklade ceremonier” spreds västerut i romarriket på 200-talet, särskilt bland soldater:

Särskildt bland soldaterna tillvann sig perserguden stor anslutning. Inskrifter och minnesmärken vittna därom i gränsprovinserna, där legionerna voro förlagda, från Donaumynningarna till skotska gränsen, talrikast i Rhentrakten.

Mithras-kulten var trogen den romerska kejsaren, liksom den varit trogen den persiske storkonungen, och gynnades därför:

Benägen som Mithrareligionen var för kejsarkulten, äfven den påverkad från Persien, vann den kejsarnas ynnest och upptog på 200- och 300-talen en målmedveten täflan med kristendomen. 307 invigde Diocletianus och hans medregenter i Carnuntum (vid Donau nära Pressburg) ett tempel åt ”M., rikets skyddsgud” (fautori imperii sui).

På samma sätt som de kristna menade att deras gud ska ha levt på jorden som människa, menade Mithras dyrkare att Mithras hade vandrat ibland oss:

Liksom andra kulter, som vunno utbredning i romerska riket, hyllade Mithrareligionen en gudom, som lefvat på jorden. I urtiden hade M. genomgått äfventyr och utfört gärningar till människans bästa. Mest afbildad är scenen, då han dödade tjuren, af hvars kropp växter uppspirade till föda. Efter en måltid med sina kamrater, hvilken förebildade Mithradyrkarnas sakrament, uppsteg han till himlen, men skall omsider förläna sina trogna uppståndelse och odödlighet enligt fornpersisk lära.

Mithraismen skiljer sig från kristendomen i att den var polyteistisk. Det innebär att mithraiterna inte betraktade andra gudar som avgudar och inte gjorde anspråk på att vara den enda vägen till frälsning.

Perser, indier och moderna européer härstammar till stor del från ett folk som levde på stäppen norr om Svarta havet omkring 5000 år f.Kr. Detta folk, som kallas urindoeuropéerna, började, sedan de tämjt hästen och byggt dugliga stridsvagnar, sina erövringståg västerut till Europa och österut till Indien, därav beteckningen indoeuropéer.

I boken Källan på botten av tidens brunn. Indoeuropeiska rötter till fornnordisk religion, som utkom förra året (2018) vill Anders Kaliff, professor i arkeologi i Uppsala, visa att indoeuropéernas religiösa myter och ritualer har ett gemensamt ursprung:

På motsvarande sätt som de indoeuropeiska språken uppvisar många uppenbara likheter, gäller det likaså för grundläggande drag i religionen.

Likheterna mellan olika indoeuropeiska religioner har varit kände länge men är svårare att bevisa än de språkliga likheterna. I Viktor Rydbergs Undersökningar i germanisk mythologi, som publicerades i två band 1886 och 1889 jämför han bland annat den indiske eldguden Agni med Heimdall i den nordiska mytologin.

”Punkt för punkt”, skriver Rydberg, ”motsvara hvarandra också skildringarna af Agni och Heimdall med afseende på gudomlig natur och gudomliga attribut.”

Kaliff gör detaljerade genomgångar av likheter i gravskick, ritualer och myter i nordisk, grekisk och romersk, persisk och indisk religion.

Den 22 december i år inträffade vintersolståndet, då inträdde dagökningen. I Europa har denna händelse uppmärksammats genom olika festligheter där man hälsar solens ”återfödelse”. Många menar att julens ursprungliga innebörd står att finna där. Ordet jul skulle, har vissa menat, vara en biform till ordet hjul och syfta på ”solhjulets” vändning.

En sådan vintersolståndshögtid firas fortfarande i Iran, ”shab-e-jalda”, den längsta natten. Denna högtid har, liksom vårfesten nouruz, överlevt islamiseringen. Förr, innan Persien blev islamiskt, ska man denna natt även ha firat solguden Mithras födelse. Det kan man läsa på flera ställen på nätet, bland annat i denna artikel på sajten Arkeologerna, som drivs av Statens historiska museer.

Forntidens perser har mer med julen att göra än att guden Mithras ansågs ha fötts på juldagen. Deras lärde kallades ”mager” och var beryktade för sina kunskaper om läkekonst och astrologi. Vårt ord magi kommer därifrån via grekiskan. I Matteus evangelium används detta ord för att beskriva männen som följde julstjärnan till stallet i Betlhem och frambar gåvor till Jesusbarnet. I 1917 års svenska bibelöversättning kallas de ”visa män”:

När nu Jesus var född i Betlehem i Judeen, på konung Herodes’ tid, då kommo vise män från österns länder till Jerusalem och sade: ”Var är den nyfödde judakonungen? Vi hava nämligen sett hans stjärna i östern och hava kommit för att giva honom vår hyllning.”

Med ”österns länder” kanske man menade Persien? I den äldsta bevarade bilden av de vise männen – en östromersk mosaik från 500-talet – bär de röda frygiska mössor. Även i övrigt liknar deras dräkt den som Mithras bär.

Legenden om dessa visa män växte. Man bestämde att de var tre till antalet. De frygiska mössorna byttes ut till kronor eller andra huvudbonader. De gick från stjärntydare till konungar. De fick namn och man visste att berätta vilka länder de kom ifrån, hur de såg ut och hur gamla de var. De ska ha kommit från tre olika världsdelar, namn på länder som Indien, Kaldéen, Persien, Nubien och Arabien brukar nämnas. Deras reliker påstås finns i katedralen i Köln, vilket blev ett populärt pilgrimsmål på medeltiden.

Konungarnas tillbedjan blev ett vanligt motiv i den västerländska konsten: de tre konungarna, i exotiska och pråliga dräkter, som faller ned i tillbedjan inför gudabarnet. Låt oss säga att dessa ”konungar” representerar de persiska lärde, magerna, och i vidare mening ”den persiska religionen”. Motivet skulle då kunna tolkas som en bild över kristendomens triumf över mithraismen, Kristus seger över Mithras. Över många gamla Mithrastempel byggdes kyrkor.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan visa din uppskattning genom att donera via swish till 0760078008 (Eddie)