OPINION Jag har ett hemligt trick som jag använder när jag ska försöka begripa något. Tricket är att i första hand tro att berörda människor som uttalar sig i saken inte ljuger. Sedan iscensätter jag ett vänligt korsförhör som inte utspelas med starka lampor och lögndetektorer utan med milda kontrollfrågor utan aggressivitet och allmän faktacheck på jakt efter motsägelser som avslöjar lögnare.

Det visar sig då att det finns ganska få fullfjädrade lögnare av Bagdad Bob-typ. På rak arm kan jag bara minnas två riktiga mytomaner som jag träffat i livet. Det är underhållande att se skickliga mytomaner i aktion. Att jonglera med sanningen på ett övertygande sätt är svårare än man kanske tror. Mytomaner måste ständigt ligga i träning. De ljuger därför även i oträngt mål ungefär som att golfspelare övar sig på bunkerslag för att få in tekniken för den dag det blir på allvar.

En formativ händelse – vilket betyder en viktig grej – i den moderna världshistorien var USAs anfall mot Saddam Hussein och Irak år 2003. Varför gjorde USAs dåvarande president George W. Bush detta?

Bedömare som inte känner till eller tror på mitt hemliga trick utgår från att Bush hade skumma och dolda motiv och att det sista man ska göra är att bry sig om vad presidenten själv hade att anföra. På det viset har det lanserats ett stort antal mer eller mindre övertygande förklaringar som utgår från att presidenten hade lumpna bevekelsegrunder, till exempel att han ville sno Iraks olja och ge till amerikanska oljebolag.

Bush själv sa att hans avsikt var att införa demokrati i Irak och så småningom även i andra länder i Mellanöstern. Preliminärt tror jag på det eftersom jag själv vid det laget tänkte på samma – vad jag sedermera begripit uppenbart naiva – sätt.

Tankefelet hade ädlast tänkbara ursprung. Bush grundade sin analys av Irak i det godaste och noblaste som den amerikanska nationen förevisat för världen och som blivit ledande tankegods sedan tvåhundrafemtio år i Västerlandet, nämligen den amerikanska självständighetsförklaringen. Låt mig citera det kanske mest högsinta och respekterade stycket:

Vi anser att dessa sanningar är självklara: att alla människor är skapade lika…

Om alla människor är skapade lika så betyder det att irakier egentligen är ett slags amerikaner (eller svenskar, för den delen). Bush var en äppelkindat snäll ”all American boy” som väl kände berättelsen om sitt lands ärorika historia. Amerikanerna hade stått under engelsmännens förtryck men kastat av sig oket och byggt världens första demokrati på tvåtusen år. Så fort förtryckaren var slagen organiserade sig amerikanerna i partier och gick fredligt till val och på den vägen är det.

Irakierna var också förtryckta av en despot, alltså Saddam Hussein. Bushs enkla tanke – som på den tiden var mycket modern och alltså delades av sådana som jag – var att USA av sitt hjärtas godhet och med hjälp av bomber skulle ta ut Saddam Hussein och sedan dra sig tillbaka för att irakiernas inre amerikaner skulle framträda och återta sin rätta natur och bilda partier och inrätta fredliga val för att landet sedan utvecklas efter den naturliga västerländska vägen.

Därmed har jag kommit till en särskilt plågsam punkt i detta resonemang. Bush och jag hade fel. Våra ambitioner och vår goda vilja och vår människosyn var ytligt sett helt felfria men det som fattades var – och Gud må förlåta mig följande rader – realismen i människosynen, alltså föreställningen att alla människor är skapade lika och att irakierna därför skulle förvandlas till amerikaner så snart Saddam Hussein var borta.

Felet är att amerikanerna trodde på sina historiska myter och föreställde sig att de högstämda formuleringarna i exempelvis självständighetsdeklarationen representerade en geopolitisk sanning. Att amerikanerna gjorde det under president Bush var inget konstigt eftersom de vid det laget hade trott likadant under mer än två sekler och med framgång handlat med utgångspunkt i denna välsinta och i sann mening generösa övertygelse. Betänk till exempel att över sexhundratusen amerikaner dog i ett inbördeskrig vars syfte var att i enlighet med tesen om alla människors lika skapnad befria landets svarta slavar. Det är svårt att komma på något ädlare och mer människovänligt än detta (och ändå betraktas numera USA som själva symbolen för despoti mot färgade människor). Fast föralldel, om man vill var lite mindre salvelsefull så kan man säga att ungefär 300 000 dog i krig mot slaveriet och lika många i krig för slaveriet.

Jag ber om ursäkt om mina resonemang leder fram till stötande slutsatser men min slutledning är att vi kanske måste utsätta det där om att alla människor – eller kulturer kan man kanske anta – är lika skapta för en verklighetskontroll. Irakierna uppförde sig inte som amerikaner visade det sig. Ej heller uppför sig somalier som svenskar. Här ligger ett helt fält av bristande förståelse framför oss som ännu inte bearbetats med förnuftets plogar.