OPINION Förtroendet för makthavarna blir allt mindre och undra på det. Internet, med sociala medier, bloggverktyg och alla tänkbara möjligheter för den lilla människan att skaffa sig en egen plattform, har möjliggjort en transparens vi sannolikt aldrig sett maken till tidigare i historien. Inte så populärt hos makthavarna, förstås. Så sent som 2018 kallade regeringen Google och Facebook till möte, under förevändning att internetjättarna måste bli bättre på att plocka bort det som kallas ”hatiskt och kränkande material”.

På ytan kan det låta som en utmärkt idé men det finns all anledning att oroa sig över ett sådant påverkansarbete från makthavarnas sida. Vad som är kränkande och hatiskt varierar nämligen stort beroende på vad som anses rätt och fel enligt hittepå-värdegrunden.

Fel är bland annat att ifrågasätta den förda migrationspolitiken, vara kritisk mot islam och islamism och mot genusvetenskapen. Till det som är rätt hör att hata vita män, håna etniska svenskar som värnar sin kultur och sina traditioner, och att smutskasta konservativa. Därför kan varenda kvasifeminist skrika ut hat och och kränkningar mot vita män och bli hyllade för det.

Den som vill håna den majoritet av befolkningen som värdesätter den svenska kulturen, och kasta ur sig förnumstiga anklagelser om ”nationalism” och ”högerextremism”, får gärna göra det på de stora tidningarnas kultursidor. Och självaste statsministern kan, utan att bli ifrågasatt av den etablerade ”tredje statsmakten”, orera osammanhängande om nazism och ”blåbrun sörja” så fort han konfronteras med människor som inte bekänner sig till hans eget krympande partis luddiga ideologi. Censuren är därför högst godtycklig.

Statsministerns iver att kasta nazistämplar omkring sig är särskilt allvarlig med tanke på att han också säger sig vilja förbjuda nazistiska organisationer. För vilka organisationer menar han – egentligen? Tro inte för ett ögonblick att han bara är ute efter att förbjuda små marginaliserade rörelser som NMR. Löfven är sannolikt ute efter betydligt större fiskar än så.

Att Löfven längtar sig sjuk efter en möjlighet att kunna förbjuda Sverigedemokraterna torde vara uppenbart med tanke på hur enormt mycket energi han lägger på att anklaga dem för att vara nazister. Oavsett ämne, oavsett sammanhang, så kan man alltid lita på att statsministern får in naziargumentet. Men är det verkligen SD:S ”bruna historia” som oroar statsministern? Tillåt mig tvivla. Det Löfven oroar sig mest över är sannolikt det faktum att S inte längre är störst och inte längre väljarnas mest självklara regeringsparti.

Löfven nöjer sig dock inte med att nazistämpla SD. Även Moderaterna och Kristdemokraterna får sin släng av sleven. Med tanke på denna frenetiska brunsmetning bör man fundera över vad ett eventuellt förbud mot ”nazistiska organisationer” i förlängningen skulle kunna leda till. Ett förbud mot alla partier, organisationer och åsiktsyttringar som inte rättar in sig i det socialdemokratiska ledet?

Jag tror inte att det kommer att gå så långt, helt enkelt eftersom jag inte tror att Socialdemokraterna har så mycket kvar att ge – inte ens med hjälp av Miljöpartiet och de jolmliberala stödhjulen. Dessutom verkar både Moderaterna och Kristdemokraterna ha skärpt till sig, och slutat jamsa med i hittepå-värdegrundens atonala kör. Men att tanken finns där tvivlar jag inte ett ögonblick på. Makten framför allt.

Det är just denna strävan efter makt som fött fram hittepå-värdegrunden till att börja med. Hittepå-värdegrunden är ett sätt att dupera väljarna att tro att åsikter som avviker från regeringens och stödhjulens är förkastliga. Om man kan få en majoritet att gå på den luringen kan man både hålla sig kvar vid makten och avfärda kritik mot den förda politiken. Och det är det som räknas.