Alla politiska partier som släpps fram till makten förväntas verka för Sveriges gemenskap och suveränitet. Vi har olika åsikter om hur Sverige ska styras, men vi accepterar att våra motståndare ingår i vår svenska gemenskap och försöker tro att även de vill verka för landets bästa. Tyvärr finns det en obehaglig tendens idag hos vänstern att framställa sina politiska motståndare som opatriotiska och antisvenska. Paradoxalt nog kommer denna kritik från en vänster som under tio år uttryckligen har ifrågasatt nationens och nationalismens funktion och som faktiskt skapat tveksamhet kring vår svenska samhörighet och identitet.

Vårt svenska moderna politiska system bygger på tanken att alla politiska rörelser ska omfamna ett antal gemensamma och grundläggande principer. Oberoende av vilket parti som styr riket ska vi alla kunna lita på att vi förblir ett land, att vi odlar vår kultur (numera vår ”mångkultur”), att vi håller fast vid vår identitet, att vi tillsammans utövar en suverän makt över vårt territorium. Tidigare ägde inte Vänsterpartiet fullt tillträde till den här gemenskapen. De hölls utanför utrikes- och försvarspolitik eftersom man inte fullt ut litade på deras lojalitet mot det svenska samhället. Men för övrigt förväntades alla kunna ingå i ett gemensamt svenskt ”vi som litar på varandra”. Idag kan man tyvärr skönja en obehaglig tendens att vilja beskriva den nya konservativa högern som antisvensk och opatriotisk. Inte jämt och inte av alla, men tendensen finns.

Alternativmedia beskrivs exempelvis återkommande som en samling samhällsfientliga propagandakanaler. Nättidningar som rapporterar om de missförhållanden vi fått som en följd av den omfattande immigrationen framställs ibland till och med som hantlangare åt ryssarna. (Någon av dem kanske är hantlangare åt ryssarna, men jag ser ingen anledning att misstänka det.) Putin skulle ha ett intresse (det kanske han har, jag vet inte) av att Sverige, och Västvärlden i allmänhet, uppfattas som försvagat av globalisering, internationalism och immigration. Att beskriva Sverige som ett land i kaos skulle därför vara att ge näring åt antisvensk desinformation.

I det här perspektivet är det inte förvånande att försvarsminister Peter Hultqvist nu vill inrätta en ny myndighet för psykologiskt försvar. Det handlar om att kunna stå emot desinformation som syftar till att splittra och försvaga oss. I ett krisläge där falska uppgifter om vad som händer i landet kan komma i omlopp ska den nya myndigheten vara det offentliga Sveriges pålitliga röst. I en intervju med Sveriges Radio säger försvarsministern: ”Jag tror det är viktigt att vi får en myndighet för psykologiskt försvar i Sverige där man kan ha en direkt kanal där man från statsmakten ger information om att det är det här som gäller i olika lägen och som folk kan känna att de kan lita på.”

I princip borde det här vara hur oproblematiskt som helst. Det är sant att mängden information på internet är oändlig och att det är omöjligt för gemene man att veta vad som är sant. Ryssarna har säkert en plan för hur desinformation ska spridas i samband med eventuell konflikt eller kanske bara i samband med något internationellt propagandakrig. Vi ska naturligtvis förbereda oss för att göra motstånd mot det.

Problemet är bara att vår svenska regering och vår svenska mainstream media (och speciellt då public service) själv bidragit till att skapa splittring genom att utmåla dem som på allvar utmanar deras verklighetsbeskrivning som bedrägliga lögnare med suspekta motiv. Och det finns ett än mer grundläggande problem här. Många förnuftiga svenskar av god vilja som älskar sitt land och som fullt ut identifierar sig med Sverige och det svenska är av den bestämda uppfattningen att våra politiker och vår etablerade media under tio år har gett dem en felaktig bild av vad som händer i vårt land. Att många ifrågasätter den Sverigebild som regeringen och vår mainstream media velat förmedla bottnar självklart i en känsla av att bilden inte stämmer. Många människor är ursinniga i Sverige både på makthavare och på det man kallar ”regimmedia” eftersom man är av den bestämda uppfattningen att både makthavare och media ljuger. Och det kan handla om fakta som inte lyfts fram eller som kanske förvrängs, men det handlar oftare om perspektiv och förklaringar. Försvarsministerns egen chef, statsministern, satt häromdagen i Agenda och påstod att det inte finns någon koppling mellan gängkriminaliteten och den omfattande immigrationen. Statstelevisionen gjorde här sitt jobb, men inte den socialdemokratiske statsministern. Han ljög TV-tittarna rakt upp i ansiktet – eller också förstår han ingenting – i en fråga som mycket väl kan sägas röra vår nationella säkerhet.

Och det är just detta som är det mest problematiska av allt. Lögnerna, vinklingarna, förnekandet och oviljan att tala klarspråk har gällt ett problem som rör vår svenska säkerhet, suveränitet, identitet och gemenskap. Det vill säga allt det här som vi i grunden förväntas vara överens om. Det är bra att vi har ett militärt försvar som ska avskräcka främmande makt från att militärt invadera oss militärt. Men det är faktiskt motiverat att fundera över vad detta försvar av våra gränser har för poäng när vi i alla fall ser till att få över 1000 potentiellt livsfarliga islamister in i vårt land. Vilka är det egentligen, Peter Hultqvist, som har skapat tveksamhet kring vår identitet, vår kultur och de demokratiska normer som ska råda i Sverige? Vilka är det som fört en politik som tagit ifrån oss vår trygghet? Vilka är det som bidragit till att skapa förvirring kring vår svenska identitet? Och vilka var det som nyligen i en politisk kampanj exkluderade stora grupper av svenskar ur den svenska historien (”Stå på rätt sida av historien!”)?

Det låter utmärkt att vi ska få en myndighet som ska motverka lögner och propaganda. Den kan få börja med att dementera statsministerns förnuftsvidriga påstående att gängkriminaliteten inte har med invandringen att göra. Den typen av desinformation – även om det gäller förklaring och inte rena fakta, jag vet, men här är det lika allvarligt – är potentiellt förödande för vår framtida säkerhet.