James Garrabrant, översättare och författare, funderar över skapelsen av det nya Sverige. Utan ursprung och historia, och dessutom utan gränser, blir landet ett ingenmansland: ett land för alla, men ett hem för ingen. Vilka kommer vilja bo i denna abstrakta skapelse?

När skapades det nya Sverige? På sextiotalet som följd av studentupproren, på sjuttiotalet som följd av regeringens proposition om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken, på nittiotalet när Luciabeslutet upphävdes.

Den nye landsfadern Reinfeldt svävade senare över landmassan och kungjorde att landet var öde och tomt, och att barbari var i skogen nedanför och inuti folkets djup.

Det nya landet var en abstraktion som uppgick i en annan abstraktion: ett klot, eller en glob, där fjärran länder med landsfaderns ord står ”i vår absoluta närhet”. Med avstånden över jorden mentalt sammanpressade föll gränserna. Och ett land utan gränser är ändamålsenligt nog ett ingenmansland.

En smärre stötesten var att det bodde folk i landet och att en eller annan hade något att säga om att det blev till ett ingenmansland. Folk hade naturligt nog förväntningar på hur saker och ting skulle förhålla sig i tomrummet. Förhållandet till tomrummet var inte minst en förutsättning för tillvaron. Vad som helst fick inte uppstå däri.

När man hade tömt och oändliggjort landområdet förnekade tidningsmakarna att de inhemska ens hade haft några sammanhängande levnadsmönster. En minister framhöll att det inte gick att säga vad inhemsk kultur var. En historiker hävdade att majoritetskulturen inte fanns. De inhemska suddades ut och tvingades ifrågasätta sin tillvaro och sitt förstånd.

De inhemska som trots allt detta uthärdade utsattes för ytterligare angrepp. Makthavarna berövade dem deras traditioner i domäner där de i århundraden hade varit självklara. Politiska befattningshavare uppviglade lagstiftare att stryka kvarlevorna av folkets andliga arv från det offentliga minnet.

Vissa inhemska fortsatte att framhärda och hänvisade till att de minsann hade åstadkommit saker som det nya landet nu tog i anspråk. Men deras gärning avfärdades. Näringsministern förnekade att de inhemska ens hade närt landet: Det var människorna som kom utifrån som hade byggt det.

Med det nya landet avgränsat, folket skingrat, arvet i problematiseringens förvaringsskåp och förståndet försatt i dissonans mellan det som är och det som sägs vara, ändrades befolkningsföreträdet: De inhemska klämdes ut från resterna av det gamla för att de, som integrationsministern uttryckte det, skulle integreras i det nya. Samma minister förkunnade
profetiskt: Ge jobbet till den utlänning som har namnet av en annan civilisations profet. Alla skall i det nya landet integreras i ömsesidig diskvalificering.

Se på allt de har gjort, och se att vanskapelsen uppstod genom att tömma rummet, kulturen, arvet och historien. Den underliggande tankeströmningen var ett perspektiv som aldrig fick perspektiv på sig självt, som tappade sikte på verkligheten när den svävade ovanför både land och människor. Den omfattade motstridiga dogmer om integration av de utländska och integration av de inhemska. Därmed blev det nya landet ett hem varken för utländska eller inhemska, där båda skulle integreras i detta ingenmansland – ett land för alla och som följd ett land för ingen, vilket föranleder en kommande och ännu dunkelt tänkbar exodus. Frågan är, vems.

James Garrabrant är översättare och författare. Han är född (1980) och uppvuxen i USA, men är nu bosatt i Göteborg. Hans senaste publicerade verk är Harm: en samtidsroman (2018). Som amatörmusiker har han spelat bland annat irländsk och svensk folkmusik. Politiskt funderar han alltmer kring politikens förankring i människors liv.