Deras mormor satt nästan orörlig vid spisen. Hon hade svårt att gå. Hon var skumögd och såg inte mössen som också tyckte om värmen.

I stugans enda rum fanns också modern och de fyra bröderna som några år varit sex. I tvåårsåldern dog de yngsta, tvillingarna. Antagligen dog de i hjärnhinneinflammation. Modern vågade inte kalla hem läkaren. Hon var rädd för kostnaden.

Fadern, som liksom sina förfäder varit indelt soldat, hade tagit avsked och arbetade som timmerman i Kiruna, när staden byggdes. Han kom hem för att dö. Han hade TBC.
Han var så svag, berättade min far, att ”när han ville ge mig en örfil för något bus jag gjort kändes det nästan inte. Det var det värsta”.

Han dog och familjen hade inte råd att betala för klockringning.

Modern, min farmor, försökte själv klara sig och de kvarvarande fyra bröderna. Hon var hela tiden rädd att kommunen skulle anse henne vara oförmögen till det och ta barnen ifrån henne. Men hon klarade det. Hon städade och tvättade åt de bättre ställda familjerna i Umeå. På vintern stod hon vid en vak på älvens is. När hon kom hem kunde hon inte ta av sig de nedisade skorna med fastfrusna remmar. Barnen fick hjälpa henne.

Men det var inte bara kallt och mörkt. På somrarna jagade pojkarna ekorrar, åt köttet och sålde skinnet. På vårarna fick de i sig vitaminer från barrträdens skott. I bäcken letade de fram pärlor ur flodmusslorna och fångade gäddor med snara som de smög bakåt runt gäddans huvud och ryckte upp när den passerat gälarna.

Min far gick i skolan och arbetade på eftermiddagarna i en lanthandel och på kvällarna sålde han godis på biografen. Lönen från lanthandeln var framförallt mat, ofta lax. När han en gång frågade om det inte fanns annat än lax svarade den snälla Maria i handlarens kök: ”Dug int laxen uppå dej, pajk!” Han lärde sig cykla vid sitt första uppdrag som springpojke. Men en stor, rund ost bak och en stor ost fram skjutsades han nedför backen utanför affären. Det gick bra.

Av de fyra bröderna blev en omtyckt journalist och kolumnist i ortstidningen, en ombudsman för åkeriarbetsgivarna och en ombudsman för rörmokarna i Byggnadsarbetarförbundet. Bara min far förblev arbetare. Han svartlistades – fick inte jobb i hemstaden – sedan han försökt starta ett lokalt fack. Han flyttade söderut och fick arbete hos en religiös företagare som inte brydde sig om svartlistningen. Min far var mycket stolt över sitt yrkeskunnande. Han berättade hur folket på gårdarna såg det som ett under när far och hans kolleger drog in centralvärme. Det var den moderna tiden som kom. Han arbetade till långt efter de sjuttio.

Jag besökte farmor ett par gånger. Hon var alldeles ointresserad av mig. Hennes mått, hennes intresse för barn var redan mer än fullt. Jag förstår henne fullständigt.

De är nu alla döda. När ombudsmannen för rörmokarna skulle begravas bekostades den ståtliga ceremonin av förbundet. Jag skulle lägga ned släktens krans. Det var vinter, regn och mörkt. Den kring graven uppkastade jorden var täckt av en presenning. Under denna låg en planka vid gravkanten. Jag steg på den, plankan kalvade och jag hamnade i graven. Prästen kom springande. Efteråt sade ordföranden: ”Du skulle ha väst i hans öra: Det blir stämning på det här! Då hade vi kanske fått begrava en till”.

Deras barn och barnbarn och andra efterlevande har helt andra liv. Alla andra också.

Varför berättar jag detta? Är inte det uppenbart? Det står ju klart och tydligt mellan raderna.
Den som vill kan ju fylla i så det blir något slags uttalad politik – som ändå inte kan fånga livet.