FRÅGAN:

Hej Katerina!

Först vill jag tacka dig för ditt engagemang i samhällsdebatten. Jag har varit och lyssnat på dig vid Mynttorget och ser hur du/vi jobbar i motvind.

Men nu till mitt problem: Jag är farmor till en pojke på 9 år och två flickor på 7 och 3 år. När 3-åringen började få egna idéer så upplevde jag att hon kände antipati gentemot mig. Hon kunde börja gråta när hon såg mig och emellanåt gå förbi och slå mig, hon har sagt att hon inte älskar mig. Jag har inte lagt ned någon energi på detta utan hoppats att det ska gå över, men tyvärr så fortgår det.

Nu säger hon aldrig hej när jag kommer eller hejdå när jag går. Hon har nog alltid varit svår till och från. Exempelvis vid blöjbyte kunde inte vem som helst få byta på henne. Föräldrarna hade tänkt åka utomlands men kunde inte på grund av lilljäntan.

När min son vill ha hjälp med att hämta och lämna barnen på dagis så har jag ställt upp. Första gången bad mamman att 7-åringen skulle dra vagnen för hon skulle inte acceptera att jag drog. Vid hämtningen fick jag knappt hem henne. Så har det varit varje gång. 7-åringen har gått på samma dagis så det har blivit hon som tagit det ansvaret att få hem henne. Ett evigt lirkande. För mig har det inte alls känts bra att det är en 7-åring som ska ordna detta.

Sist blev jag osams med sonen och jag kände då att jag inte orkar ta strid med jäntan varje gång. Det är utmattande. Jag är 70 år och hade hoppats på ett enklare liv med barnbarnen. När jag sa att detta fungerar inte blev jag och sonen osams som jag nämnt tidigare. Vi hämtade alla barnen tillsammans. Jag råkade hålla i barnvagnen och flickan började skrika hejdlöst och kastade iväg sin banan. Jag kände bara att jag hade hoppats att han hade gjort något åt detta tidigare när de märkte hur jobbig 3-åringen kan vara och underlättat för mig så att jag kan hjälpa dem.

När jag är hemma hos dem innan föräldrarna kommit så har det blivit att det är 7-åringen som har huvudansvaret eftersom lillflickan tyr sig till henne. Det som händer nu är att jag säger nej till att vara barnvakt. Handlar det om otrygghet tänker inte jag vara den som gör saken värre. Sonen säger att jag inte ska ta det personligt, men det har nu pågått säkert 1,5 år och det är svårt att inte ta det personligt då det enbart är mig som hon är så mot och hela tiden. När får det ett slut?
Har du någon lösning på detta?

Jag hoppas jag skrivit så du får ett sammanhang.
Tackar på förhand

KATERINA JANOUCH SVARAR: Visa att det är ni vuxna som bestämmer! 

Hej kära du och tack för ditt mail och dina stöttande ord till mig, och tack för att du engagerar dig i samhället! Nu till ditt dilemma med barnbarnet: Jag förstår att det känns jobbigt att ha fått ett barnbarn som så tydligt visar ovilja och är rentav fientligt inställd. En del barn kan vara väldigt egensinniga och kan få för sig saker utifrån livlig fantasi eller bara som en nyck. Lillflickan kanske är lagd åt det dramatiska hållet och har noterat att hennes utspel för uppmärksamhet, vilket ger henne ännu mer energi att fortsätta med dem.

Men sen ska sägas att dessa småbarnsår kan vara lite hur som helst. Om det kan vara till tröst kan jag berätta att jag själv periodvis haft tufft med en av mina söner och att det just runt 2 – 5 år var som värst, han var väldigt egensinnig så jag ibland undrade om han ens tyckte om mig. Men det jag har lärt mig är att man aldrig ska ge upp, man ska bara fortsätta vara kärleksfull och envis och till slut så vinner man kriget, även om man förlorar många strider.

Jag tycker inte ni i familjen ska låta den lilla härja för mycket, utan ställ henne bara inför faktum, att nu är det ni vuxna som bestämmer, punkt slut. Vissa barn är duktiga på att känna av de vuxnas osäkerhet och spelar då på detta. Men barn är som hundar, de behöver en fast hand och att man är mentalt stark, man ska inte ge dem minsta chans att visa sig svag eller blotta sin osäkerhet. Jag förstår att du tar illa vid dig och blir ledsen när en liten flicka, som du förstås älskar eftersom hon är din sondotter, avvisar dig, men som din son säger, ta det inte personligen, tänk på att det är ett litet barn du har att göra med som inte förstår bättre. Det kommer att bli bättre med tiden, det lovar jag dig.

Kram Katerina

Har du en fråga till Katerina? Mejla till katerina.janouch@detgodasamhället.com