Jag får ibland frågan varför jag är så starkt kritisk mot partierna till vänster – och framför allt socialdemokraterna – och mer sällan mot de borgerliga partierna. Jag vet inte om det verkligen stämmer, men jag anar att det nog kan ligga något i det. Och jag tror svaret är ganska enkelt. Min kritik grundar sig i att jag har mitt eget förflutna just till vänster på den politiska skalan. Det gör att det är just de partierna jag blir mest besviken på när de sviker sina egna ideologier.

Ta Vänsterpartiet, till exempel, det forna VPK. Jäkligt stelbenta förstås, som alla extrema rörelser, men ändå pålitliga på något sätt. Man visste var man hade dem. De avskydde överklassen, ville göra upp med religionens och prästerskapets påverkan på folket, värnade en jämställdhet som förvisso kan anses rätt utopisk i vissa avseenden, men som ändå hade ett stråk av solidaritet. Och vad hände? Från en dag till en annan gjorde man gemensam sak med islamistiska krafter och började inte bara tolerera hedersförtryck, utan dessutom förneka begreppets existens. I intervju i P1 förklarade Jonas Sjöstedt att det var ”kontroversiellt eftersom det finns politiska krafter i Sverige som säger att kvinnoförtryck är något typiskt för dem som bor i ett visst område och har en viss bakgrund”. Man offrade alltså skamlöst invandrade kvinnor för att inte förnärma deras män.

Sådant vanvett reagerar man på när man haft en hyfsat positiv uppfattning om ett parti. Att Sjöstedt sedan dess gjort en kovändning och plötsligt låtsas vara superengagerad i kampen mot hedersförtryck är ju bara ett spel för gallerierna. Han kan låta hur förbindlig och farbroderlig som helst, och spärra upp ögonen allt han orkar, för jag tror ändå inte på hans uppriktighet. Det finns inte en chans att jag skulle ta en sådan fulspelare på allvar.

Jag föreställer mig att det känns likadant för en centerpartist av den gamla stammen, som tvingas se på hur floskelmaskinen Annie Lööf förgör allt det som en gång var Bondeförbundet genom att byta politiskt block ungefär som vanliga människor byter strumpor. Jag skulle bra gärna vilja veta hur min morbror, som var bondeförbundare, skulle reagera om han plötsligt vaknade upp ur sin grav och fick ta del av hennes tvära girar hit och dit, och alla hennes absurda argument. Han skulle inte låta henne stå oemotsagd, det är en sak som är säker. Han tillhörde den generation som fortfarande kunde läsa lusen av folk som förtjänade det, och skulle någon ha hängt ut honom som hatare för den sakens skull så skulle han bara ha fnyst ointresserat och vänt ryggen till.

Socialdemokraterna ska vi bara inte tala om. De har gått från att vara ett statsbärande parti med tydlig ideologi till ett parti vars ideologi tycks vara helt flytande och där allt färre väljare känner sig hemma. När jag intervjuade en gammal sosse för en tid sedan sa han något som jag tror att väldigt många sosseväljare tycker, men kanske inte vågar säga högt, nämligen att de socialdemokrater som byggde folkhemmet aldrig skulle ha ställt sig bakom en så huvudlös flyktingpolitik som Löfvens socialdemokrater gjorde under flyktingvågen 2015. Och han har ju rätt. En stor del av det som gjorde socialdemokraterna till landets största parti med närmare 50 procent av väljarna var just att de ville ha ordning och reda, inte minst vad gällde invandringen.

Men eftersom det numera är viktigare för socialdemokraterna att visa att man tar avstånd från sverigedemokraterna, än att verkligen göra sitt jobb och se till medborgarnas bästa, gick man helt ifrån sin egen ideologi under flyktingkrisen 2015. Alla var välkomna, och inte bara människor med flyktingskäl, utan även terrorister, människor med dolda identiteter, folk som ljög om sin ålder och så vidare i vad som tycks vara en oändlighet. Resultatet? Tusentals jihadister på fri fot, kommuner på väg mot konkurs och en växande otrygghet när allt fler män från misogyna kulturer tar sig friheter mot de kvinnor som åtnjuter frihet och självständighet… Listan kan göras lång. Mycket lång.

Lägg till en statsminister som envist som en grinig unge rabblar inövade floskler om ”överklassen” som ansvarig för gängkriminaliteten och ministrar som Anders Ygeman och Morgan Johansson – den ene med nollställd blick, den andre förslagen som en ficktjuv i Dickens London – och det blir pinsamt uppenbart att dagens socialdemokrater har övergett sin egen ideologi.

Därför behöver man inte heller ta åt sig om man blir kallad ”högerpopulist” eller något annat nedsättande av dagens socialdemokrater och deras stödpartier. Ytterst få av dem som kategoriseras som högerspöken är höger i någon egentlig mening. Påfallande många av oss är tvärtom socialdemokrater vars parti tog en helt annan väg.