Anders Leion: Vad slags språk?

Anders Leion

Som någon kanske har märkt är jag förtjust i lite ovanliga, ålderdomliga eller dialektala ord. Jag vet att jag använt ordet smågåvig som ett snällt ord för dum. Kanske har jag ännu inte använt ordet fukter. Det är, för mig, ett vanligt – men omtyckt – ord. (SAOL, akademins ordbok, ser det inte så, utan som mycket ålderdomligt: ”(vard.) underliga tilltag, påhitt, konster, upptåg; knep, ”slingringar”, ”krumbukter”. Ha många fukter för sig. Kom inte med några fukter, utan bekänn nu bara! Möller 1790”). 

Kanske är jag den siste användaren. För mig är det ett mycket värdefullt ord. Det är ett ord som jag ärvt från mina föräldrar och det är alltså en brygga till dem. Framförallt är det ett ord som förbinder mig med en annan tid och dess förhållanden.

För att kunna beskriva, ja redan för att för oss själva kunna föreställa oss en verklighet från en annan tid eller förhållanden bortom de vardagliga här och nu, behöver vi passande ord. Den som inte är medveten om detta är fången i dagens världsbild, och de fladdriga skildringar av denna, som presenteras i de massmedia som i största hast sätts ihop varje dag.

Jag blev påmind om detta alldeles nyligen, när jag hörde Kjell Westö berätta om sitt författarskap. Han är finlandssvensk, men behärskar också finska. Han påpekar att svenskan redan från slutet av adertonhundratalet i Helsingfors blivit ett köksspråk, ett hemmaspråk. När han stänger dörren bakom sig och går ut i staden byter han språk. Finskan är språket för det alldagliga.

Det låter kanske som om svenskan inte skulle vara så användbar för honom. Det är den.
Han skriver ofta om Helsingfors och Finland i förfluten tid. Han skriver också främst om det finlandssvenska samhället. Svenskan, och en lite ålderdomlig sådan, är det enda möjliga språket för denna uppgift.

När min frus farfar var ung informator på ett skånskt adelsgods, i början på nittonhundratalet, fick han tala franska hela dagarna. Det var det kanske sista exemplet från en tidigare, under sjutton- och adertonhundratalet, vidsträckt praktik i Europa. Tolstoy låter sina personer i hög grad tala franska. Deras språk översattes inte till ryska, inte heller till svenska, när böckerna först gavs ut i Sverige. Nu är det, som bekant, annorlunda.

I våra dagar råder en stor språkfattigdom. Det har sina följder. Jag tror inte någon idag kan eller orkar läsa Väinö Linnas Okänd Soldat i Storboms översättning, den som använder sig av olika finlandssvenska dialekter. För mig, som var van vid dialekterna i Västerbotten, var det enkelt.

Det kanske inte är någon stor sak, men språkfattigdomen har vidare och ödesdigrare följder. Det moderna svenska vardagsspråket är ett ordfattigt, klyschbemängt språk. Fraserna utgörs ofta av standardiserad engelska, som aldrig byter kläder. Fraserna blir stela element, som mer uttrycker känslor än något mer nyanserad, övervägt.

Problemet är inte främst engelskan i sig utan den svenska som resterar. Den blir stel och livlös, eftersom talaren förlitar sig på att hans engelska skall göra intryck, trots att han delar den med så många.

Det finns många uttryck för detta språkbruk. Statstelevisionen tror att den kan göra sig mer intressant genom att allt mer använda engelskan. Det är ganska smågåvigt. Man gör sig inte intressant genom att göra som alla andra.

För övrigt, när det blivit allt vanligare att ställa krav på goda kunskaper i svenska för att invandrare skall få stanna och kunna integreras – då lämnar den så kallade eliten det svenska språket, för att istället använda sig av ett förenklat, jargongbemängt engelskt språk i tal och skrift.

Större delen av den svenska befolkningen är fast i detta fattiga språk. Det är inte något problem i sig. Problemet uppkommer, när de som har till yrke att förmedla kunskaper om andra länder och de villkor under vilka människor där lever, bara kan engelska (utöver sin rudimentära svenska). Det betyder att också förhållandena i – säg- Frankrike förmedlas genom ett anglosaxiskt filter. Det är man så van vid att den som kan språket och därmed har tillgång till andra källor kan upplevas som suspekt. Detta gäller inte främst de utlandskorrespondenter som ofta någorlunda initierat rapporterar, utan mer journalister i hemmaredaktionerna, som skall navigera i varje dags händelser och nyhetsflöde.

Denna betraktelse är sannolikt helt igenom onödig, ja suspekt. Den språkfattigdom som beskrivits här passar givetvis perfekt för en nation som till varje pris strävar mot konsensus. Ju torftigare och ju mer standardiserat språket blir, dess svårare blir det att beskriva avvikelser från det som normalt och lämpligt ansedda.

Använder man bara välkända, lite utnötta uttryck minskar man risken för att tungan skall halka fel och avslöja inte passande tankar.

35 reaktioner på ”Anders Leion: Vad slags språk?

      • Jari Norvanto skriver:

        Upp som en rök och ned som en askhög. Kan det vara vetgirighetens låga och intellektets gnistor som är den gängse förklaringen till den eldfängda kunskapsskolans halveringstid… Lägg till lite ”frustration” och ”utanförskap” så är nog förklaringen lika heltäckande som en perfekt anbringad brandfilt.

        Gillad av 3 personer

    • Jörgen Bergmark skriver:

      Så roligt att få se ordet smågåvigt i en politisk krönika, fast här uttalas det smågåve ”han jer smågåve!”

      Ett ord som tycks kunna beteckna mången styrande idag tyvärr.

      Ordet fukter användes mycket i Harald Molins mustiga jaktböcker från 60-talet.

      Gillad av 1 person

    • Jari Norvanto skriver:

      Samma här: ?

      Vänligen räta ut frågetecknet, så att vi kan sätta punkt till utropstecknet. Tack på förhand.

      Gilla

    • Kronblom skriver:

      Jag såg ett gammalt avsnitt av Tekniskt Magasin från tidigt 1960-tal där man var ute och körde en bil. ”och tredje växeln, varsågod”. Jag har inget minne av att man pratade så i min barndom. Att man tilltalade varandra med ni eller efternamn var det normala men…

      Gilla

  1. Jan Ivarson skriver:

    Ogillar att budskap avslutas med engelsk text som ´designing good life´ och att möten ersatts av ´workshop´.

    Gilla

    • Jari Norvanto skriver:

      Det där med ‘workshop’ är asgammalt även i Sverige. Jag minns att jag log i mjugg när en studiekamrat på läkarprogrammet nämnde ordet för styvt tjugo år sen. Hoppas att detta ‘take home message’ är svar på din fråga. : )

      Gilla

  2. akelaslair skriver:

    Svenskan har sedan länge influerats av andra språk. Var tid har haft sitt lingua franca. Det har varit latin, tyska, franska och nu senast – engelska. Det är väl på gott och ont. I dagsläget mest ont om jag skall säga min uppriktiga mening. Ser ofta direktöversättningar och försvenskningar av engelska uttryck som retar gallfeber på mig. Varför säger man att man ”adresserar” en fråga istf att man ”bemöter” den? ”Monitorera” är en annan horrrör (se, ett försvenskat franskt uttryck) som jag såg i en text igår. Sedan har vi vanlig dålig grammatik som ”jag träffade han” istf ”jag träffade honom”. Visstja, nu skall man säga ”hen”. Jag går och drar något gammalt över mig. *suck*

    Jo, en sak till. Tack för tipset om Storboms översättning av Okänd Soldat. Skall leta efter den.

    Gilla

    • Klas Göran skriver:

      Inte bara ordförrådet utan även grammatiken anglifieras.

      Den svenska passivformen håller t ex på att förträngas av konstruktioner med hjälpverb: ”blir sedd” i st f ”ses” o s v; ”Lämna” används utan objekt i betydelsen ”sluta”, ”gå iväg”.

      Men som Leion säger är detta normalt. Det sorgliga är när nyanserna försvinner ur språket.

      Gillad av 1 person

  3. Min strand skriver:

    Ingenstans är det värre än inom företagsledningen och HR i stora företag. För en som inte är mottaglig för grupptänk och blatant indoktrinering så är det en plåga med alla idiotiska nyord för de är ju inköpta som ett helt ”koncept” från McKinsey eller PwC eller någon annan dyr konsultfirma, så man måste gå på kurs, hålla möten och stå i ring och diskutera. Allt för att dölja att inga ideér kommer från ledningen, men det mest plågsamma är när folk verkligen tar det till sig, vissa gör det cyniskt, men andra verkar verkligen köpa dessa nyord och slogans.

    Tacka vet jag Japan, på elektronikbolaget så mjukade vi upp oss till företagssången på morgonen, på kärnforskningsinstitutet så läste en person upp en slogan på en banderoll på morgonen och alla pekade på den och läste efter. Sen var det klart. Alla visste att det bara var nåt man gjorde och ingen extra tid slösades på det.

    Gillad av 5 personer

  4. Richard skriver:

    Anders, du måste läsa denna artikel om finskan, språkets koppling till kognitionen och den skillnad det innebär gentemot övriga Norden:

    https://svenska.yle.fi/artikel/2016/11/27/den-hapnadsvackande-forklaringen-till-att-inga-norrman-vill-till-finland

    Just tvåspråkigheten finska-svenska verkar kunna vara väldigt gynnsam. Från artikeln: ”Är det ett sammanträffande att våra två största kulturmissionärer – Jean Sibelius och Alvar Aalto – båda hade svenska som sitt modersmål men växte upp i den finska kulturen? Är det inte snarare så att dessa mästare förenade de två världarna? Och vad var resultatet? Världsframgång!”

    Gillad av 3 personer

    • Sixten Johansson skriver:

      Jag minns inte namnet, men det var nog på 70-talet, som en lingvist presenterade just denna teori om att finskan ritar upp ett annat universum än indoeuropeiska språk. I dem är det en punkt som rör sig i ett tredimensionellt rum (syns rätt tydligt i tecknade amerikanska filmer). Finskan beskriver två ytor som står i olika relation till varandra, i ungefär samma plan, fast de delvis kan överlappa varann. Rörelsen är en bisak. Han försökte även testa teorin (genom att analysera ishockeyreferat) och var bekymrad över att en massiv exponering för västliga bildmedia skulle störa finskans system. De snustorra finska filologerna var naturligtvis inte ett spår intresserade.

      Oavsett hur man beskriver dessa olika universa, så kan jag via introspektion och yrkeserfarenhet intyga att geometrin skiljer sig åt. Men många andra faktorer är i praktiken ännu viktigare. Att tala svenska är som att strö ut en näve grus, medan finskan flyttar och ordnar stenar och stenblock. Svenska ord kan bära en milliliter känsla och färg, medan finska ord bär decilitervis.

      Svenskans förfall är sorgligt, men ohjälpligt. Språket är en fortgående kollektiv skapelse. Individen kan bara hamstra klenoder och vårda sitt eget språk. Den svenska jag själv älskar står på något vis i samklang med finskan. Jag tänker t ex på gammalt lagspråk och på Dan Andersson (som kanske var finskpåverkad). I dialektordböcker kan man göra många fina fynd. Jag återanvänder gärna sådana mustiga ord som är genomskinliga, självförklarande.

      Gillad av 2 personer

      • lookslikeanangel skriver:

        Intressant!

        Äntligen får jag en förklaring till att jag lärt mig
        så mycket av finska kolleger och vänner.

        Gilla

  5. olle holmqvist skriver:

    Väinö Linna: tips läs uttala med munnen och rösten de svåra passagerna skrivna på dialekt och begrip !
    Hela torpartrilogin och tror sig begripit Finands folk.

    Frustration, kontext möjligen diskurs, nya ”recenta” införslingar. Kortvarig märkvärdifisering, sedan får ”man” hitta på ngt nytt. En term som försökte men misslyckades för några årtionden sedan var ”approach”
    ung sätt att närma sig. Alla vet att språk förändrar sig. Gustav Wasa skulle ha sagt s-t-i-ärna,
    när vis säger ssj-ljud-ärna. Dialekter, sociolekter och vad det heter -generalekter ? Ingen kallar finansministern för ”en klämmig brallis”

    Innan vi hade språket förflyttade vi oss i rummet. Det första och mest grundläggande som vi använde språket till var att symbolisera tänkande via rörelser eller positioner i rummet/rymden/geografin.
    Vi inser – ser in in verkligheten. Vi närmar oss lösningen. Vi är på väg mot en avgrund osv. Nya konstruktioner tillåtna enligt mallen: Det här går under radarn.

    En av mänsklighetens största upptäckter – tallinjen – är naturligtvis ett streck i sanden.

    Gilla

  6. Göran Åkesson skriver:

    Svenskan har blivit fullt av pleonasmer, plattityder och nulliteter för att dölja ett uttrycksfullt språkbruk!.Patetiskt!

    Gilla

  7. Magnus Rosensparr skriver:

    Nej A. L., betraktelsen är istället viktig och angelägen. Språket blir allt viktigare i Sverige framför allt som markör. Inte för klass, såsom i Storbritannien, utan som markör för etablissemanget och dess boskap å ena sidan och de många dissidenterna å den andra.

    Gillad av 2 personer

  8. lenam skriver:

    Dagens ungdomar kan inte skilja på hur man använder de, dem och dessa. Det tyckte jag också var svårt. Jag ville helst skriva dom. Nu har språket ändrats så man får skriva dom. Det blir fel i alla fall för många vill göra sig lite märkvärdiga och ersätta dom med dem. Det blir helt fel. Jag fick lära mig i skolan att om du inte kan skilja på de och dem så skriv DE. Det blir oftast rätt. Dem gick för att hämta dem. Låter ganska fel.

    Gillad av 1 person

  9. Hovs_klipphällar skriver:

    ”Storebror är ogod!”
    Redan Orwell filade på ett nyspråk, som skulle göra det omöjligt att uttrycka subversiva tankar…

    Gilla

  10. Minnesgod aldring skriver:

    Min forre chef, den store statsmannen och sister arlige socialdemokraten, Gunnar Strang, sade I en TV intervju ”Varfor ska man anvanda konstiga frammande ord, nar det finns en adekvat inhemsk vokabular?”

    Minnesgod aldring

    Gilla

  11. olle reimers skriver:

    Min första svärmor som var från Helsingfors och knappt pratade finska fick jag lära mig att finlandssvenskan var ett eget språk; skilt från det svenska språket.

    Du Anders Leijon illustrerar detta förhållande väl genom att på två ställen skriva adertonhundratalet i stället för på det sätt vi skriver det på svenska.

    Min egen syn på finlandssvenskan är att den är en förädlad variant av det svenska språket samtidigt som den rymmer helt egna uttryck som inte finns i svenskan; i vart fall inte i dagens språk.
    Jag har inte tillgång till SAOL, men jag kan väl tänka mig att den inte innehåller all finlandssvenska (men jag kan ha fel).

    Gillad av 1 person

    • akelaslair skriver:

      Som innehavare av de flesta av både Astrid Lindgrens och Tove Janssons barnböcker lade jag tidigt märke till skillnaden i språkbehandlinge. Jag älskade Tove Janssons muminböcker, inte bara för de charmiga karaktärerna utan även för det språkliga uttrycket. Det var en helt annan känsla i de böckerna och jag läser dem fortfarande med stor behållning.

      Gillad av 1 person

    • Sixten Johansson skriver:

      Varje minoritetsspråk som nöts mot ett starkt majoritetsspråk kommer obönhörligen att påverkas och bli ett förändrat blandspråk, steg för steg. Förändringshastigheten beror på attityderna, t ex motståndsviljan, vilket förklarar varför rikssvenskan anglifieras och blir allt sladdrigare och torftigare, medan finlandssvenska språkbrukare och språkvårdare har fört en heroisk kamp för att bromsa förändringarna. De har dessutom haft både status och stora resurser.

      Finlandssvenska böcker skrivna för 50-100 år sedan innehåller alltså mycket få förändringar och det fullödiga språket är ett slags tidsfönster. Men dagens vardagliga ”brukssvenska” i Finland är så finskpåverkad, att den t ex för mitt språköra och -öga är svåruthärdlig. Hur ska man då definiera vad som ”egentligen” är finlandssvenska?

      När blandningen blivit påtaglig kommer vissa språkbrukare att hävda att deras minoritetsspråk blivit ett ”eget” språk och kräver att detta erkänns, stöds och etableras. Men det innebär olösliga dilemman, som sällan kan diskuteras sakligt på grund av offermentalitet, laddade känslor och ömsesidig okunnighet om hur språk fungerar.

      Man kan inte stoppa förändringstrycket och ett eget standardiserat skriftspråk är ett helt nytt språk, inte olika individers talade bruksspråk. Det innebär att man av nostalgiska skäl och i korttänkt dagsintresse vill frysa tiden till nuet och kasta nyckeln till den civilisatoriska skatt som kodas av det gamla skriftspråket. Fattigast blir de egna barnen och barnbarnen.

      Gilla

  12. Rikard skriver:

    Hej.

    Språk är ord är tanke; alla språks ord börjar kring det kroppslig, rumsliga och världsliga, som läten för ”Akta! Tiger!” eller ”MIN! sten!”. På den vägen är det.

    Men skall vi alla bli lika, och det blir vi vare sig vi vill det eller inte, så måste språken bli alltmer lika, vilket de blir. Visst, engelskan, hindi och den kinesiska språksfären kivas väl om tätplatsen, med arabiskan som mörk häst (istället för att använda engelska idiom på engelska kan man försvenska dem, om man inte hittar eller vill bruka en svensk motsvarighet).

    Just idiom är vettiga och nyttiga att glutta på i den här frågan: de är allt som oftast mycket lokala, med lokala referensmarkörer. Det är också därför svåröversättliga, annat än om man kan finna direkt motsvarande idiom. ”Beyond the pale” ter sig märkligt för en svensk. Vadå ”bortom det bleka?”, kan man tänka. (Jag gjorde det första gången jag stötte på uttrycket – tänk vad en modern engelsktalande skulle tro om ordet ‘sumprunkare’ om den bara känner till det moderna bruket av ‘runkare’.)

    Dialektala idiom, eller byamål som har ord och fraser som använder lokala geografiska referenser är ju oanvändbara väl man reser.

    Det är dock en jaggernaut du alluderar till, när det gället likriktning och urvattning och rejält krympande ordförråd och förenkling av fraser och språkbruk. Språkens mutationstakt är avhängig kommunikationens frekvens och hastighet. Där man förr endast hörde huvudstadens språk från kyrkan och kronans män hör man nu ett ständigt pjämmer av läten, varför förändring som förr skedde mellan generationer nu sker hos individen under året. Försök få människor att ge upp sina smarta telefoner, propagandamottagare, eller lättsmälta deckare och löskokta kokböcker, så skall jag tömma Atlanten med ett såll så länge.

    Det är inte rätt, eller roligt, eller ens vidare gott och bra, men likt cancer är det ofrånkomligt.

    Att folket, som är språket, också förlorar sin historia är en ren bonus för såväl liberaler som libertarianer som socialister som muslimer – ännu en gemenskap bortom auktoriteters kontroll avlivad. (Jag buntar ihop dessa då de alla eftersträvar att alla människor skall vara lika, enär det är en förutsättning för att läran skall fungera i praktiken.)

    Och vad är alternativet? Att återgå till futharken? (Texten tarvar en poäng, men min Pegas tövar att finna den.)

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

    Gillad av 2 personer

    • akelaslair skriver:

      Som född 1952 minns jag tiden innan anglifieringen slog igenom på riktigt. Jag läste som barn boken Pappa Långben; en svensk översättning av Jean Websters Daddy Long Legs. Att huvudpersonen spelade korgboll och inte basket var inga problem men direktöversättningen av idiomet ”It’s raining cats and dogs” gav mig huvudbry i åratal efteråt. Vadå regna katter och hundar???

      Gilla

      • Anders Thaöin skriver:

        Träffade för c 25 år sedan en kvinna som kom till Sverige som krigsbarn. Hon sa att Linnas böcker var mycket bra översatta. Vet inte viken översättare hon menade. Själv minns jag ”gräftan” i Högt bland Saarijärvas moar. Det var för c 40 år sedan.

        Gillad av 1 person

    • Ola Mattsson skriver:

      Tack Rikard.
      Du gav oss också lösningen på den så förfasande väntade havsnivåhöjningen. Kanske det blir en sysselsättning för klimatångestbarn att tömma lämpligt hav med en sil.

      Gilla

  13. olle holmqvist skriver:

    Där går han med sin mamma – Där går han och hans mamma” – hans – sin. Förmodligen kan en regel ordas ihop.Men vi som är uppfödda med språket utan att ens fundera över om det finns en regel…
    En sådan regel är. som jag tror Chomsky sagt” – mer komplex än någon inom atomfysik eller relativitetsteori.

    Hörde nyligen en på hotellet svara på min fråga om det fanns rum med fönster mot gatan eller innergården. ”Nej vi har inga fönster – överallt” Vilken språkregel bryter han mot ?
    Men det blir rätt om man kompletterar; -överallt är det så. Märkligt eller ?

    Gillad av 1 person

  14. Anders Thaöin skriver:

    Träffade för c 25 år sedan en kvinna som kom till Sverige som krigsbarn. Hon sa att Linnas böcker var mycket bra översatta. Vet inte viken översättare hon menade. Själv minns jag ”gräftan” i Högt bland Saarijärvas moar. Det var för c 40 år sedan.

    Gilla

Lämna ett svar till Jörgen Bergmark Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.