I en del avseenden är jag lik Sokrates. Han sa att det enda han visste var att han inte visste något säkert. Det är samma med mig (även om jag skulle vara våghalsig nog att satsa ganska stora summor på vissa framtidsförutsägelser, till exempel att solen kommer att gå upp i morgon också).

Men det finns också avgörande skillnader mellan mig och Sokrates. Oraklet i Delfi höll honom för världens visaste man för att han visste att han inte visste något. Men om oraklet uppmärksammade mig skulle det nog bara rycka på axlarna och konstatera att jag har rätt i min förmodan att jag inte vet något.

En av de saker jag inte vet något om, eller rättare sagt inte kan förstå, är hur även folk som jag tycker verkar rimligt förnuftiga lyckas härbärgera så motsägelsefulla typer av tänkande i sina hjärnor. Häromdagen träffade jag en framgångsrik kvinna som förklarade att Trump är en galning och att Sverige borde ha fri invandring men att hon var glad att hennes två barn, som fötts när familjen bodde i USA, hade amerikanskt pass och medborgarskap. Flyktvägarna är klara om det skulle behövas, sa hon.

Jag hade förväntat mig att det skulle börja fräsa och ryka när två så motsatta laddningar som PK-ism och sunt förnuft kom i närkontakt i hennes skalle, men det fanns inte tillstymmelse till sådana utbrott. Hon var lugn som en filbunke.

Vid ett annat tillfälle träffade jag en man som stolt berättade att kvinnor från äldre generationer i hans släkt minsann inte hade låtit sig hållas tillbaka utan utbildat sig och blivit framgångsrika journalister och professorer. Så det var nog inte alltid så farligt med kvinnoförtrycket, sa han eftertänksamt och tog en klunk av sitt vin. När han funderat en stund sa han att det var förskräckligt hur man tidigare förtryckte kvinnor. Det var inte så att han plötsligt upptäckt att han hade sagt något förbjudet och ville ställa allt till rätta genom att påstå motsatsen. Det hela var genuint. Han verkade inte vara medveten om sin motsägelsefullhet.

Jag hade trott att människor skulle bli besvärade av sådana oförenligheter i sitt eget tänkande och att det därför skulle uppstå ett krig om tolkningsföreträdet på verkligheten i deras hjärnor. Hur är denna de motsatta idéernas fredliga samexistens inom kraniets murar möjlig? Uppfattar inte neuronerna när en del synapser verkar blockerade? Eller finns det någon högre makt som håller den enkla och självklara tankekraften i schack?

Jag tror att det finns en sådan överordnad härstyrka. Det upptäckte när jag efter att ha funderat över de två refererade fallen träffade ytterligare en person som jag som vanligt utsatte för ett vänligt korsförhör. Man kunde snabbt förstå att hon slet med frågan. Hon sa att hon inte gillade sådant där som att andra generationens invandrare med två utlandsfödda föräldrar blir mer brottsliga än invandrarna själva. Det betyder ju att folk blir mer kriminella av att bo i Sverige, sa hon bekymrat. Sedan sänkte hon rösten och lät som om hon biktade sig. Men om det kommer någon politisk rörelse och vill ta tag i det där problemet och det sedan visar sig att den politiska rörelsen kastar masken och visar sig vara ondskan själv när den väl kommit till makten, sa hon. Då är ju jag skyldig till ondskans framgångar, eller hur?

Det här var en klok kvinna så det gick lätt att avkoda hennes ängslan. Hon var rädd för att den som ville ta itu med migrationens avigsidor skulle visa sig vara nazist eller kanske bara aningslös hjälpreda till nazister.

Det är ju denna föregivna koppling som pumpats ut av PK-propagandan i årtionden. Inte så underligt om den rotat sig så starkt i vårt gemensamma undermedvetna att den faktiskt förhindrar oss att använda våra hjärnor.