I snart trettio år har jag åtminstone en gång per årtionden återupptäckt och återlanserat den i sjukvårdsdebatten hittills överlägsna lösningen på sjukvårdens problem. Ofta har lanseringen skett under medverkan av erkända medicinska experter som Nina Rehnqvist, Bertil Persson, Lars Werkö, Erik Björn-Rasmussen och Jerzy Einhorn. Nu känns det som det är dags igen.

Vi har kallat konstruktionen för ”Hälso- och Sjukvårdsföretagsmodellen” eller HSF-modellen för att spara lite tid. Det är ingenting annan än skolpengen tillämpad på sjukvården med en del praktiska anpassningar som faktiskt gör upplägget ännu bättre än skolpengen – till exempel att den ersättning (hälsopengen som motsvarar skolpengen) som varje medborgare får att ge till sitt valda HSF ska räcka såväl till vård och läkemedel som till sjukskrivning vilket ger hälsoföretaget starka incitament till att vårda effektivt i stället för att sjukskriva. (Mer information finns exempelvis här.)

Jag ska inte besvära dig med konstruktionsdetaljer men jag och övriga föreslagsställare är övertygade om att vi har trovärdiga och genomtänkta svar på alla rimliga frågor som kan uppstå. En hel del av elegansen med HSF-modellen är att den kan smygas igång precis som skolpengssystemet. När ett nystartat HSF, som alltså får ansvar för samtliga medicinska behov hos sina frivilligt inskrivna patienter, väl fått drifttillstånd av myndigheterna, precis som nya friskolor, kan de försöka skaffa sig nya patienter som väljer att lämna landstinget där alla medborgare i startögonblicket med automatik är inskrivna.

Eftersom jag har trettio års erfarenhet att med varierande framgång försöka införa den här organisationsmodellen – som vi döpt till ”kundvalsmodellen” – i Sveriges offentliga sektor så tror jag att jag har två erfarenheter att dela med mig.

Den första fick jag när jag införde skolpengssystemet i den första skolpengskommunen i Sverige som var Vaxholm med början hösten 1992. Det var en stor innovation som vad jag vet aldrig prövats tidigare i hela världen. Hur kom det sig att lilla Vaxholms kommun kunde våga sig på ett sådant äventyr? Det berodde på att två kommunala pampar, kommunalrådet Hans Håkansson och socialchefen Marianne Synnemar, tände på idén och sa ungefär att vafasen, vi kan väl prova. Två entreprenörssjälar fattade beslut och jag hjälpte till så mycket jag orkade som konsult för att få blanketterna och det nya regelverket på plats.

Underligt nog la sig den borgerliga regeringen i Stockholm och de statliga skolmyndigheterna inte alls i så projektet gick under radarn. Annars hade det säkert blivit stoppat. Men nu blev Vaxholm en förebild för Sveriges övriga kommuner. Upplägget funkade nämligen. Om det inte varit för Hasse och Marianne (och mig) så hade Sverige inte haft något skolpengssystem.

Varför gick det då inte med motsvarande lösning för sjukvården? En förklaring är att landstingen är mycket större och trögare apparater än kommunerna. Hasse Håkansson hade liksom hela Vaxholms kommun på fickan och när Marianne ställde upp var de knappt någon som vågade protestera (jo, det gjorde de, själv blev jag nästan strimlad av lärarkåren som ansåg att allt som inträffat under de senaste 150 åren hade varit till lärarkårens nackdel så nu skulle det minsann inte hända något mer i skolans värld). Jag tror inte att det i något landsting fanns motsvarande ledarpersoner. Allt körde fast i utredningsträsket där alla etablerade intressen ska tillgodoses vilket normalt garanterar att varje ursprungligen fräsch och bärande idé snart förvandlas till obegriplig byråkratisk sörja.

En annan förklaring har att göra med den normala landstings- och kommunalpolitikerns arbetssituation. Jag reste runt till flera hundra kommuner och landsting för att försöka frälsa dem för den nya organisationsläran. Så småningom upptäckte jag en enahanda och lite misstänksam reaktion från fritidspolitikerna. Det var något de inte gillade med modellen, men det tog mig lång tid att förstå. Det var först när en centerpartist bekymrat såg mig i ögonen och undrade vad det skulle återstå för honom som fritidspolitiker i centerpartiet att fatta beslut om när makten flyttades i första hand till medborgarna och i andra hand till professionen, alltså lärare respektive sjukvårdspersonal. Han skulle ju hamna på mellanhand och inte längre ha några viktiga beslut att fatta.

På den vägen är det. Skolpengssystemet funkar faktiskt även om det lider av en del konstruktionsfel där det främsta är att den enskilda skolan själv sätter betyg på sina elever vilket skapar incitament till betygsinflation. Det vore ganska lätt att rätta till.

Men sjukvården har nog inte blivit ett dugg bättre under de senaste trettio åren om man inte räknar med de vidunderliga förbättringar som åstadkommits genom tekniska framsteg och förbättrad medicinska metoder och läkemedel. I övrigt sitter vi fast i det gamla landstingsträsket vars logik bestäms av att centerpartistiska och andra fritidspolitiker ju måste ha något som känns meningsfullt att göra. Nya Karolinska visar att man för att få ordning i en sådan soppa måste rekrytera horder av amerikanska managementkonsulter vilket slutar med att vården avtynar medan konsulterna blir förmögna.