Om det kommer en kristen fundamentalist och påstår att varje ord i Bibeln är Guds uppenbarade sanning som till sista kommatecknet måste följas av de sant troende så skakar vi nog nedlåtande på huvudet och frågar oss vilken galen baptistkyrka i USA som frambringat en sådan grottmänniska.

Men om det kommer en muslim och hävdar att det inte går att förneka ett enda budskap i Koranen eftersom det ju handlar om Guds egna ord så hamnar vi i beråd eftersom religionsfrihet råder och muslimen får anse vad han vill och vi som inte är religiösa saknar rätt att lägga oss i.

Skillnaden är att det nästan inte finns några kristna bokstavstroende medan även mindre fromma muslimer, om jag fattat rätt, ändå anser Koranen helig och hans profet ofelbar.

Situationen ställer svensk politik inför ett dilemma exempelvis när politiken ska ta ställning till religiösa friskolor. Kristna och judiska friskolor ställer inte till några problem vilket nog till stor del beror på att de troende förhandlar med sina heliga sanningar när verkligheten pockar på medan motsatsen gäller för muslimerna som hellre gör om verkligheten än ifrågasätter skriften.

Alla moderna sekulära människor anser nog att det kristna och judiska förhållandet till de heliga texterna är rationellt och eftersträvansvärt medan vi nog menar, även om vi inte säger det, att det muslimska förhållningssättet är primitivt och inte värdigt det moderna samhället.

Men hur är det då med oss själva, med alla oss rationella, moderna och sekulära människor? Hur förhåller vi oss till våra heliga texter?

Vadå, heliga texter? Vi har väl inga heliga texter? Jo, det har vi. Den kanske heligaste av alla är FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. När förklaringen fyllde 60 år skrev dåvarande generalsekreteraren Ban Ki-moon så här:

Förklaringen har översatts till 360 språk och är den mest översatta texten i världen. Det är ett bevis på hur allmängiltig den är. Förklaringen har fungerat som inspiration för många nya stater då de utformat sin grundlag och den har blivit en måttstock för vad vi anser, eller borde anse, vara rätt och fel.

Nu är frågan om vi moderna sekulära människor ska förhålla oss till denna heliga text som judar och kristna förhåller sig till sin heliga text, således om den är förhandlingsbar, eller om vi ska ställa oss som fundamentalistiska muslimer till skriften. Om en jude eller kristen tog sin bok på allvar och hörde någon säga ”herrejävlar” så skulle vederbörande stenas till döds enligt 3 Mos 24:16:

Var och en som smädar Herrens namn skall straffas med döden, hela menigheten skall stena honom. Den som smädar Namnet, han må vara invandrare eller infödd, skall dödas.

Tanken är befängd eftersom judar och kristna har lärt sig att kompromissa med Herrens uppmaningar. Men kan vår tids sekulära människor kompromissa på motsvarande civiliserade sätt med exempelvis FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna?

I praktiken smusslas det en hel del vilket vi för det mesta väljer att generat bortse från, kanske med ursäkten att dogmen är så orealistiskt sträng att den aldrig kan ha varit allvarligt menad. Min favorit är Artikel 24 enligt vilken var och en har rätt till ”regelbunden betald ledighet”.

Varenda människa i hela världen, rik eller fattig, arbetslös eller sysselsatt, ung eller gammal, har alltså rätt till regelbunden semesterersättning, troligen på min bekostnad. Det är som om LO skrivit paragrafen efter sitt eget beläte.

Mig veterligen har ingen utarmad getherde från Tchad någonsin hört av sig till svenska myndigheter för att begära sin semesterersättning. Ej heller har svenska myndigheter gjort hembesök hos herden för att kontrollera att hans mänskliga rättigheter uppfylls enligt statuterna. Vi moderna sekulära människor struntar alltså i den heliga skrift när det skulle bli för opraktiskt att följa den trots att den är så allmängiltig att den blivit översatt till 360 språk. Varför handlar vi inte lika modernt och sekulärt när det gäller religiösa friskolor i Sverige? Den praktiska lösningen vore att sätta stopp för friskolor som skapar problem och låta de övriga fortsätta sin verksamhet.

Men ett sådant beslut skulle strida mot dogmerna om religiös likabehandling enligt Artikel 2 vilket är ett nog så allvarligt aber.

Med detta vill jag bara påpeka att vår upplysta, sekulära tid har precis samma religiöst grundade problematik som människor haft i alla tider. Det beror inte på att vi gör något fel, det beror på att den mänskliga tillvaron är konstruerad på det viset även om vi väljer att tro att vår tid på något vis har övervunnit gamla tiders filosofiska problem och lagt dem på hyllan.

Jag tror till och med att vår tid är mer religiöst anfäktad än många andra perioder i mänsklighetens historia. Att bara peka på möjligheten att man kanske kan strunta i den heliga paragrafen nummer två, vilket jag just gjorde, kan nog räcka för att i vissas ögon ställa sig utanför den mänskliga gemenskapen ungefär som när vetenskapsmän på 1500-talet hävdade att jorden snurrade runt solen, inte tvärtom. De kunde bli dödsdömda för sådant.