Jag har hört att det ska vara nyttigt att utsätta hjärnan för störningar i form av idéer som inte riktigt passar in i ens intränade tankemönster. Här kommer en sådan störning som består av ett utdrag ur en artikel av en bekymrad skollärare:

För tjugo år sedan ansågs det inte utgöra tecken på onödigt intellektuellt överflöd att besitta ett hyggligt ordförråd. Det betraktades tvärtom som en nödvändig förutsättning inte bara för att kunna uttrycka sig utan framför allt för att kunna tänka eftersom den sortens operation är oupplösligt förknippad med orden som är begreppens symboler. Men vi har ändrat på allt det där! På den här punkten ansätts jag av en grym tanke. Kan det inte vara så att elevernas bristande ordförråd både är skälet till och konsekvensen av den alarmerande bristen på goda och genomtänkta idéer?

Man kan frukta att det ligger till så. Så kan man förklara sådana företeelser som våra elevers oförmåga att sammanfatta en sida som de just läst eller att läsa en bok ända till slutet även om det är om en bok skriven för ungdomar. Bristen på varje slags självständig intellektuell aktivitet skapar en märkvärdig lojhet hos dem. Det räcker med att de råkar ut för en lite långrandig beskrivning, några ord som används figurativt eller en ironisk vändning för att de ska slänga ifrån sig boken som de anbefallts av läraren.

Att elevernas ordförråd är fattigt beror på att de inte läser tillräckligt. Dagens elever läser mindre men lever ändå ett intensivare liv fullt av utmaningar, utmaningar som de inte kan ta till sig fullt ut eftersom de saknar ord och idéer som behövs för att kunna förhålla sig till allt annat än det enklaste och mest bekanta.

Det handlar i grunden om en allmän civilisationskris, det är säkert. Den kultur vi skapade på basis av det skrivna ordet håller på att förvandlas och därför förvandlas också med nödvändighet dess ord, uttryck och sätt att förmedla sig. Men denna förvandling går långsammare än de ungas intellektuella förluster vilket gör att de stadigt tappar förmågan att kunna hantera verkligheten.

Va? undrar du kanske. Den där texten borde väl tilltala en cynisk pessimist som Engellau. Visst, men jag hittade texten på fel ställe. Det var ingen dagsaktuell debattkrönika i en svensk lärartidning utan en artikel från 1954 i en brasiliansk bok författad av Paulo Rónai, en ungersk jude som flydde till Brasilien i början av 1940-talet och snabbt blev språklärare, översättare, författare och rent allmän en stjärna i landets kulturella liv. (Jag fick kontakt med Rónais verk genom hans dotter som är universitetsprofessor i barockmusik. Mitt ärende med dottern var att jag skulle försöka hjälpa till att ordna ett framförande i Rio de Janeiro av en opera som drottning Kristina skrivit librettot till.)

Så de där synpunkterna rubbade mina cirklar. Det är ju här och nu Rónai borde ha gjort sina observationer, inte i Brasilien för sextiofem år sedan. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till situationen. Är det så att Sverige nu nått ett brasilianskt femtiotalstillstånd? Feltolkade Rónai läget? Eller är det kanske alltid så att vuxna människor förfasar sig över det uppväxande släktet? Det bästa vore förstås om folk som jag, som oroar sig över landets och inte minst skolans framtid, helt enkelt har fel och att allt noga betraktat är på väg mot en blomstrande vår. Fast fa´n trot.