Jag har tillräckligt med erfarenhet både av den inrikes och den utrikes socialhjälpen – alltså u-landsbiståndet – för att vara övertygad om att offentlig verksamhet för sådana ändamål visserligen kan hålla svälten borta från klienternas port men knappast kan förmå dem att lyfta sig ur fattigdomen. Det beror på att såväl administratörer som klienter, särskilt administratörerna, har ett långsiktigt intresse av att det hela får lufsa på som vanligt med en viss årlig höjning av anslagen.

Döm om min förvåning när jag under ett besök i Rio de Janeiro nyligen fick besöka ett projekt som visserligen inte var offentligt drivet men definitivt handlade om fattigdomsbekämpning och som faktiskt, även om jag inte synade uppläggets alla upptänkliga sömmar, verkar fungera, ibland i alla fall.

Det handlar om barnläkaren Vera som jobbade på ett offentligt sjukhus för slumboende i Rio. Vera upptäckte att det ofta var ett sisyfosarbete att behandla sjuka barn eftersom de efter behandling och tillfrisknande i alla fall återvände till den svält, smuts och misär som utgjorde ohälsans verkliga orsak.

Vera startade organisationen Saúde Criança, Barnhälsa, för snart trettio år sedan. Veras gamla kollegor på sjukhuset väljer ut de eländigaste fallen och skickar till Saúde Criança som vid det här laget har hundratals medarbetare varav de flesta är voluntärer, mest professionella medelklasskvinnor verkar det, läkare, nutritionister, preventivmedelsrådgivare, arkitekter och så vidare. Klienterna är alltid kvinnor även om familjens problem uppträder i form av sjuka barn eller män som super eller vägrar söka arbete.

Mammorna får gå igenom ett personligt utformat tvåårigt utvecklingsprogram. Om mammorna slarvar med sina åtaganden blir de relegerade. Det slutar med att de har något yrke som de kan försörja sig på, för det mesta som damfrisörskor eller skönhetsexperter, men en mamma som jag träffade hade valt att bli luftkonditioneringsreparatör. En del får någon annan sorts anställning. Barnen skickas till skolan vilket tidigare ofta försummats.

Jag pratade ganska länge med Janine, 27, och Laura, 39, som båda examinerats från programmet. Janine, hårfixare i slummen, hade ökat sina månadsintäkter från 500 reais, ungefär 1 500 kronor, före Saúde Criança till 1 000 reais efter programmet. Lauras framsteg var inte fullt så imponerande men likväl påtagliga. Jag frågade Vera hur mycket som investerats i dessa kvinnor. Det brukar handla om motsvarigheten till uppemot 20 000 kronor om året förstod jag och trodde knappt mina öron. Det betydde ju att investeringen i Janine återbetalade sig på två år i form av ökade intäkter för denna 27-åriga flerbarnsmamma som nu installerat rinnande vatten och lagat sitt hus i slummen.

Hur kunde det här hända? frågade jag Janine och Laura. Laura beskrev det som att hon fått nya värderingar. Hon hade lärt sig att hon faktiskt inte behövde betrakta sig som ett offer för omständigheterna utan med gott resultat kunde ta eget ansvar. ”Till exempel hade jag tidigare inte vågat stå här och hålla föredrag inför viktiga personer som ni”, sa hon med ett skratt och pekade ut över det inte särskilt eleganta styrelserummet där vi satt. Janine gav ett annat exempel: ”Förut trodde jag att mina intäkter var ren vinst som jag kunde slösa bort hur som helst. Nu har jag fattat att jag måste spara och investera i min salong så att jag får fler och trognare kunder”.

Det kändes stort, nästan religiöst. Det var som om Janine och Laura blivit frälsta, men inte till någon ny gudstro, utan till den traditionella medelklassens ansvarsfulla och småborgerliga värderingar.

Visst, sa jag till mig själv och till Vera, fattigdomsbekämpning måste i grunden handla om att bekämpa felaktiga värderingar och försöka inplantera nya. Varför säger ni inte att er mission är att skapa medelklassare av slumboende? frågade jag Vera. Hon trodde inte att det skulle fungera som beskrivning av affärsidén. I varje fall trodde hon inte att det skulle locka staten att ge bidrag till Saúde Criança.

Underligt, tänkte jag. Men sedan slog det mig att det nog är därför den offentliga fattigdomsbekämpningen inte fungerar. Kan man tänka sig att en svensk kommunal socialförvaltning öppet deklarerade sin uppgift vara att göra klienterna till medelklassare i själ och hjärta?