Det Goda Samhället publicerar idag en text av Magnus Westerberg om hur man kan älska en stad. I Lärkstaden i Stockholm stod det förflutna och väntade och gav inspiration till studier i filosofi och litteratur. Vid ett nyligen gjort återbesök stod allting kvar.

Jag hade alltid tyckt om kvarteren runt korsningen Odengatan/Birger Jarslgatan. De präglades av en blandning av Swedish grace, jugend och nationalromantik. Arkitekturhögskolans enformiga, gråa fasader lite längre bort i riktning mot Karlavägen bröt blandningen av stilar. ”Arki”, som skolan kallades, retade Östermalmsborna tack vare sin brutalistiska fasad. Fram till 1968 hade det legat ett kvinnofängelse som såg ut som en gotisk borg på den plats där arkitekturhögskolan nu låg. Den hade knutit an på ett bättre sätt till Lärkstadens tegelbyggnader. Området planerades, som mycket annat vackert i Stockholm, av Per Olof Hallman, och han bodde själv i en iögonfallande vacker villa ritad av honom själv på Valhallavägen.

Som student bodde jag först på Birger Jarlsgatan 90 och senare på nummer 80. Jag undrade över allt som hade skett innanför väggarna på dessa särpräglade byggnader. Lite i utkanten av Lärkstaden, på Odengatan 27, hade faktiskt Hermann Göring bott. Porten ligger precis norr om Lindqvists kafé. Senare 1941-44 bodde Raoul Wallenberg i en tvårummare på 57 kvadratmeter på Bragevägen ett kvarter norrut. Raul hade en balkong som stack ut en aning mot korsningen, några steg in på Bragevägen/Odengatan.

Min egen tid i Lärkstaden var en period av intensiva universitetsstudier. På något sätt lärde jag mig värdet av arbetsamhet här. Två av docenterna på litteraturvetenskapliga institutionen bodde i kvarteren och ibland stötte vi på varandra på helgerna. Vi var utanför våra komfortzoner, då vi till vardags i lektionssalarna enbart hade utbytt tankar om Homeros, Horatius och Vergilius. Alltid bar vi på böcker och hälsade genom att hålla upp boktraven mot varandra på var sin sida om Odengatan. Vi flanerade där som drömmare med öppna ögon. Stadslandskapet, filosofin om världens beskaffenhet, metafysik, litteratur, fakta, blandades, men allt var allvar. Jag var beroende av att studera systematiskt och att klara tentorna.

Stockholms Universitetsbibliotek och Stadsbiblioteket låg inom cykelavstånd från Lärkstaden. På Tegnérgatan och Sveavägen fanns anrika antikvariat där jag letade efter rariteter. Jag önskar att varje ung människa skulle få en sådan studietid som jag fick. Som nyinflyttad till Stockholm, kunde jag inte ha hamnat i mer mytomspunna kvarter. Jag besökte för övrigt alla kyrkor runt om i hela innerstaden och läste Fredric Bedoires böcker om Stockholms sekelskifteshus. Jag skrev artiklar om arkitekter som Adolf Emil Melander och Ferdinand Boberg. Allt fick en viss anknytning till Jämtland, då artiklarna för det mesta sändes upp till Östersund och Länstidningens kulturredaktion som gladligen tog emot mina alster under närmare åtta år.

Vid efterforskningar på Stockholms Borgargilles arkiv kom jag en höstdag på nittiotalet fram till att det år 1912 hade skett ett mord i huset jag bodde i på Birger Jarlsgatan 90. Offret var en generallöjtnant Smitt. Jag hade haft det på känn länge, att det hade skett något hemskt i huset.
Smitt hade blivit stucken i hjärtat med en bajonett vid tvåtiden på natten när han låg och sov. Mordet hade aldrig blivit löst. Förövaren hade gått ut i sommarnatten genom min port och fortsatt sitt liv som om ingenting hade hänt. I tidningen från 1912 som jag höll framför mig på Borgargillet spekulerades det om huruvida det eventuellt hade varit ett svartsjukedrama.

*

Jag går utmattad av minnen in på Brasserie Balzac på Odengatan 25. Från fönsterplats blickar jag genom regnet bort mot Lindqvists kafé på andra sidan Odengatan. Ett stilla försommarregn frigör en ström av dofter. Bladen öppnar sig på lindarna vid ryskortodoxa kyrkan. Frömjöl rinner senapsgult i rännstenen och försvinner ned i en brunn. På Lindqvists kafé hade jag tillbringat mina eftermiddagar. Tentamen efter tentamen i litteraturhistoria, engelska, teoretisk filosofi och vetenskapsteori. Gottlob Frege, Richard Rorty, Rainer Maria Rilke, Julia Kristeva, Paul Feyerabend, Eric Auerbach och Erik Lindegren. Jag var en av de få på seminariet för vetenskapsteori som tyckte att Karl Popper var en intressant filosof. Alla tittade skeptiskt på mig. ”Ta det du vet för stunden som sant, förkasta sen allt och gå vidare till nästa hållplats.” Allt för mycket i mitt liv blev så.

Över hundra artiklar till Länstidningen Östersunds kultursida blev skrivna på kafébordens marmorskivor. Min besatthet av gamla städer och kvarter hjälpte mig att skriva; men bara kvarter som har en tydlig atmosfär. Ett direkt och tydligt tilltal om något som varit. Ni vet vad jag menar. Ni känner heller ingen levande människa som tycker att Sergels torg är en stämningsfull och vacker plats. Repetera: ”Ni känner heller ingen levande människa som…” Det är en arkitektonisk rotfyllning som har gått fel och som aldrig kommer att bli annat än ett misslyckande, såväl estetiskt som socialt. Brunkebergsåsen schaktades bort på några månader vid Kungsgatan, och några årtionden senare vid Sergels torg. Lärkstaden är kanske det mest särpräglade innerstadsområde i arkitektoniskt hänseende som finns i Stockholm. Fast även Eriksbergsområdet tycker jag om, och Blecktornsparken, och Röda Bergen – ja, allt som är skapat av Per Olof Hallman, stadsplaneraren som inspirerades av Camillo Sitte och som har fått en allé uppkallad efter sig på Rindö utanför Vaxholm.

Jag minns bordens guldfärgade bordsben på Lindqvists kafé där över gatan. Jag förnimmer smaken av konditoriets alla bakelser. Bryggkaffet som var så fruktansvärt hett, beskt och starkt. På den tiden ägde jag inte en dator, jag skrev för hand, i kantstötta kollegieblock. I byxfickorna bar jag omkring på mynt, suddgummin, gem, blyertspennor. När jag fått betalt för mina artiklar promenerade jag till postkontoret på Döbelnsgatan och kvitterade ut arvodet i kontanter. Jag blev upprymd en stund. Gick ibland direkt och fikade på Lindqvists och påbörjade en ny artikel. Det var dåligt betalt. Jag fick tre-, fyrahundra kronor per artikel, men det drygade ut de lån och bidrag som jag varje månad fick från CSN för att jag var inskriven på universitetet. Jag hankade mig fram sådär under början av nittiotalet.

På många sätt livnärde jag mig mer av det förflutna än av nuet. Jag fick även flera stipendier under dessa år och jag läste i Rom och Florens. Stipendierna kom från olika fonder; gamla män och kvinnor som hade donerat pengar för att vi som då var unga skulle hålla modet uppe och utbilda oss. Jag fick ett gott liv på grund av vad andra hade byggt upp före mig. Jag gjorde inte så mycket annat än att jag ställde upp helhjärtat på samhällskontraktet. Aldrig ifrågasatte jag syftet, jag kände att det kanske fanns en plan – om än fördold – även för mig som människor som inte längre levde hade velat att jag skulle fullfölja. ”Det enda vi kräver i gengäld är att du klarar dina tentamina och börjar försörja dig så snabbt det går.” Det visade sig vara både enkelt och jobbigt. Idag är jag glad att jag hyste tillit till vad andra hade skapat.

Magnus Westerberg är fil mag i språk, litteratur och filosofi. Vid sidan av skrivandet har han arbetat som projektledare och kommunikatör. Hans bok Rue des Pyrénées, finns som e-bok, och handlar om gator och personligheter i Europa.